Det var inte alls bra att jag blev sjuk. Återigen brottas jag med känslor av ensamhet. Och detta lagom till dagen som markerar att det gått sex månader sedan jag blev lämnad. Att bryta tomhetskänslan är svårt. För det handlar om djupare saker än att hitta göromål att slå ihjäl tiden med. Det handlar om mitt förlorade sammanhang. Och likt ett vilset barn famlar jag efter min tillhörighet…

Häromkvällen, när ensamheten rev som mest i mitt bröst, hörde Susan av sig. Hon var tillbaka i London och hon skrev; ”I am sleeping so close to Wilma I can almost touch her”. Det känns så surrealistiskt att det blivit såhär. Att hon befinner sig i London och sover intill det som bara för ett tag sedan var mitt mest självklara hem. ”I gave her a stroke in the dark” skrev Susan och jag svarade; ”Tell Wilma to be a good girl”. Men bara för att jag inte lyckats finna mig tillrätta i tillvaron, betyder det inte att valet att sälja Wilma var fel. Tvärtom känns det som en enorm befrielse. Men hon var mitt hem i många år, det går inte att bortse ifrån. Sen skulle det även visa sig vara svårare att ställa om från ett liv som seglare, till ett liv på land. Särskilt i Halmstad där jag, bortsett från några få personer, saknar samhörighet.

Nu går dagarna utan att jag fysiskt träffar någon. Kalendern är tom och runt mig är det rätt tyst. Även om jag fysiskt börjat återhämta mig från influensan, riskerar ensamheten i väntan på operation fortsätta. Dels för att den bottnar i mitt förlorade sammanhang. Men även för att jag vill akta mig för nya infektioner. Vill ju helst inte riskera missa även nästa operation. För nu har jag fått ett nytt datum för operation, den 15 november. Att det ligger så pass långt fram i tiden beror på att narkosläkaren vill att jag ska återhämta mig ordentligt.

Min blå känsla hoppas jag snart ska släppa. Efter allt som varit, är det kanske inte så konstigt att jag just nu mår som jag gör. Mitt annars så glada jag har fått sig en törn. Soliga lättsamma dagar ombord på en segelbåt, är så vitt skilt från det jag upplever nu. Det ligger bara några timmars flygresa emellan. Nu i ett höstmörkt Halmstad har oron inför operationen hunnit ikapp mig. En jobbig väntan i en mörk årstid, där jag från morgon till kväll försöker sysselsätta mig själv. Nitton dagar är lång tid att vänta för den som känner ensamhet.

//Coddi.