Så hände det som inte fick hända, jag blev sjuk lagom till operationsveckan. Plötsligt fick jag hög feber, 39 grader med huvudvärk och ont i varenda cell i kroppen. Jag misstänker att det är influensa och jag tror jag blev smittad på flyget. Många passagerare runtomkring satt och snorade, hostade och snörvlade…

Operationen är därför hotad, sannolikt är det för kort tid dit – även om jag skulle börja må bättre. Och provtagning på tisdag befarar jag inte går att genomföra. Jag behöver väl knappast säga att det här var ett dråpslag. Jag behövde det inte uppå allt annat – och gallstensoperationen vill jag verkligen få till. Min vikt ligger nu på fjädervikt, 54 kilo. Det kostar såklart på att inte kunna äta som jag brukar. Min kost och mängden mat har jag fått ändra radikalt på, för att inte orsaka nya gallstensanfall.

Så snart jag konstaterat att jag hade feber hörde jag av mig till min väninna Helen. Vi som skulle sammanstrålat för en afternoon tea hemma hos mig. Nu fick jag ställa in. Helen är en nyvunnen vän som jag lärde känna i samband med att Tjoppe var sjuk, hon vårdade honom här hemma under hans sista tid. Jag hade redan påbörjat dukningen innan jag blev sjuk; en vacker sådan som bara förslår en engelsk tebjudning. Nu när jag febersjuk stapplade ut i köket och fick syn på tekannan och de söta engelska faten jag plockat fram, blev jag ledsen. Mina ansträngningar detta år har inte alltid gått min väg. Sen, oavsett omständigheter, kan trettionio graders feber få vem som helst på fall.

Nu äventyras operationen och på måndag kommer jag ta kontakta kirurgmottagningen. Jag hoppas verkligen de kan skaka fram en ny operationstid rätt snart, vill helst inte vänta nio veckor till. För jag tänker att jag behöver isolera mig för att med säkerhet inte bli smittad igen precis före operation. Jo, lite ledsen är jag allt. Men febern gör att jag inte orkar gråta…

//Coddi.

Så ledsen att jag blev sjuk och jag tror jag blev smittad på flyget hem…

Hade börjat duka för afternoon tea men fick ställa in det. Men min väninna Helen kom förbi sjuklingen med en bukett rosor, hon knackade på fönstret och lämnade över buketten den vägen… Tack Helen!

”When the night, has come
And the land is dark
And the moon, is the only, light we’ll see”