Så släppte jag taget om land. För första gången sedan allt det tråkiga hände; min förlust av Tjoppe. Jag trodde aldrig jag skulle segla igen. Men här står jag igen, på en segelbåt med solen i mitt hår. Med drömmar som hänger i luften och måsar som på himlen far förbi mina bruna ögon. Visst var det orättvist. Det gjorde ont att förlora något så värdefullt…

Det var verkligen en idyll som brast. När jag nu ser tillbaka inser jag vilket smärtsamt sätt det varit att lära sig om något så betydelsefullt om livet. Det har nu gått ett halvt år sedan sjukdomsbeskedet kom och än mindre tid har passerat sedan jag blev lämnad. Jag finner nästan inga ord för att beskriva hur det varit. Men mitt i allt detta, samtidigt – känner jag en enorm tacksamhet för livet. Och för allt det stöd jag fått, från de mest självklara personerna i mitt liv, till ibland från de mest oväntade håll; praktisk hjälp, stöttande kommentarer, långa konversationer såväl dag som natt. Samtal och textmassor i mängder… Aldrig hade jag trott att det fanns så mycket omtanke. Och hur tackar man? Ni alla, familj och vänner och helt okända personer som plötsligt kommit in i mitt liv… ni har alla gjort skillnad. Det hände att jag tvivlade, att jag inte trodde jag skulle orka. Men det gjorde jag. Så tack, från djupet av mitt hjärta. Och jag gör det genom att segla och visa såväl mig själv som er alla andra, att jag åter har vind i seglen.

När jag och Konstruktören tidigt i mörkret lämnade Cascais och satte kurs söderut för att segla i samma spår som Tjoppe och jag gjorde i det som skulle bli vår sista seglats tillsammans, möttes vi av delfiner. Jag grät, vilket välkomnande tillbaka till havet. Nu rufsar havets vindar åter i mitt hår. Jag befinner mig återigen på en båt med äventyr i lasten. Det finns en tolkning av låten ”Wonderful life” med Katie Melua. Texten skulle kunna vara skriven av mig, eller för mig; ”Here I go out to sea again, the sunshine fills my hair…”. Läs texten, lyssna gärna till låten och var med mig en stund. Tror säkert ni känner lite av det jag känner…

”Here I go out to sea again
The sunshine fills my hair
And dreams hang in the air
Gulls in the sky and in my blue eyes
You know it feels unfair
There’s magic everywhere

Look at me standing
Here on my own again
Up straight in the sunshine

No need to run and hide
It’s a wonderful, wonderful life
No need to laugh or cry
It’s a wonderful, wonderful life

The sun’s in your eyes, the heat is in your hair
They seem to hate you
Because you’re there
And I need a friend, oh, I need a friend
To make me happy
Not stand there on my own”

Samt lite fler bilder här utifrån havet…

Jag har lagt det värsta bakom mig vill jag tro… men är också rätt övertygad om att jag har en lång bit kvar innan jag funnit mig fullt tillrätta med förlusten och sorgen…

// Coddi