Det var då. Mars månad och vi hade återvänt till Wilma några dagar för att i all hast få henne säljbar och tömd på personliga saker. Det mesta slängde jag, i ett enormt sopkärl jag hade placerat på varvsplanen under Wilma. Men tio lådor i vart fall fick gå med en lastbil till Halmstad. Resten gav vi till Konstruktören. Jag minns att jag stod med min våtdräkt med trekvartsärm som jag så många gånger snorklat i. ”Den kan du låna ut till dina damsällskap” sa jag och lät en hel bag med våtdräkter, dykarstövlar, handskar och annat gå över relingen från Wilma till Nómada. Jag trodde inte jag skulle återse något av det Konstruktören fick överta…

Tillbaka på Nómada påminns jag. Våtdräkten har jag förvisso inte använt, men skulle kunna om jag ville. Vad den dock gör, är att den ger mig en välbekant känsla. Ingen annan än jag vet hur den känns att bära, ingen annan än jag bär dess minnen; vilka fiskar jag sett, hur kallt vattnet var senast jag bar den, vart jag befann mig. Den och så mycket annat ombord på Nómada för tankarna till det som var då. Som all den bunkrade maten vi hade på Wilma, den gav jag till Konstruktören. Sammanbiten och målmedveten som jag var i min uppgift att få Wilma tom och ren så fort som möjligt, lät jag kassar med värdefull mat gå över relingarna. Därför är känslan märklig nu när jag plockar i denna båts matförråd. Förpackningar jag minns när de inhandlades, i Tunisien, Italien och Grekland – länder som Konstruktören inte seglat till ännu. Jag kan erinra mig detaljerna och maten köptes inför de långa seglingarna. De som aldrig blev av.

Häromdagen letade jag efter honung, jag visste att det skulle finnas en burk av den finaste sort från Ikaria. Ikaria, den grekiska ön i Egeiska havet där människorna lever längre än på andra platser, en blå zon. Öns honung är biologisk och tillhör en av de nyttigaste som går att finna. Överallt i sluttningarna bland vilt växande timjan och ljung står bikuporna. Just den burk som jag försett Nómada med, går inte att köpa utanför Ikaria och mannen som slungat den, är bror till en bekant. Ett hantverk. Naturens gåva till människan och enligt gammal tro, mat från de grekiska gudarna – en produkt som sötar liv och stjärnor. Nu kunde jag ringla lite av honungen över min yoghurt.

Så fortsätter minnena ombord på Nómada; havregrynen ligger i ”min” burk, från Wilma. Kryddor, från Wilma. Gladpacken jag använder. Från Wilma. Såpa likaså… Mat och saker jag en gång gett bort, känns återigen som mina eftersom jag får möjlighet att använda dem. Jag påminns och gläds över återseendet. Men nog är känslan lite märklig, alltid.

Vi ligger kvar i marinan. Konstruktören behöver mecka och jag vårdar gallblåsan. Utan regelrätta anfall ger den mig dagliga besvär i form av att gallblåsan trycker på diafragman och ger mig en känsla av andnöd. Jag känner mig lite som en snögubbe om våren, sliten. Ingen kallelse till operation än.

Wilma är såld och har seglat iväg. Jag följer hennes tracking och hon befinner sig nu i Muxia i norra Spanien, alldeles nära Biscaya. En väns vän fångade henne på bild. Senast Wilma seglade där var i augusti 2017 och jag minns att vi hade ett tjugotal delfiner som följde oss i timmar. Känslorna spretar kring Wilma, det känns på samma gång skönt som lite förvirrande. Men överlag känns det gott att hon är på väg bort med sin nya ägare, min oro har lagt sig.

Nytagen bild på Wilma i norra Spanien…

Här är Wilma just nu…

Häromdagen gick jag upp till båtmäklaren för att hämta kopian på köpebrevet. Mäklaren håller till sjuttiofem meter från marinakontoret. På vägen tillbaka, med pappret i min hand, slogs jag av en märklig känsla. Vart är hemma egentligen? Var är borta? För här går jag i Lissabon som om det vore den mest naturliga platsen på jorden. Jag sover förvisso inte på Wilma, men på en båt som jag är enormt välbekant med. Till skillnad mot hur mina nätter varit de senaste sex månader, sover jag gott på Nómada. Och Konstruktören har jag intill mig hela tiden, på samma sätt jag är van att dela min vardag med någon. Jag kan bara konstatera att jag just nu känner mig grundad, lugn och tillfreds – trots att behovet av att reflektera är stort hos både mig och Konstruktören. Vi varvar skratten med gråten. Det är som att vi håller på att sy ihop och fålla kanten till den omvälvande tid som varit, för att kunna gå vidare. Så lapptäcket håller ihop i själ och hjärta. Från det som varit, till det som ligger framför oss…

”Then the weatherman came on the radio,

said there be sunshine

Then all the colors of the rainbow

Fell in my mind”

(Textrad ur Angus and Julia Stones ”Yellow brick road”)

//Coddi