Tillbaka i Lissabon

Minns tillbaka till mars månad. Min första reaktion hade varit att jag skulle sluta segla, att äventyret till sjöss var över. Inte bara för att Tjoppe hade fått sin dödsdom, utan för att jag helt enkelt inte ville längre. Inte nu när ödet ändå förde in mig på en ny livsresa. Jag ville flytta i land av den enkla anledningen att varje tanke på Wilma och segling smärtade. För att katastrofen var ett faktum. För att sagan hade nått vägs ände. Men även för att det i seglingens vågskål inte bara ryms azurblåa vatten, delfiner och magiska solnedgångar, utan även det faktum att man som seglare aldrig riktigt kan slappna av på grund av vädrets makter, för att det alltid kommer att finnas seglingar som är obekväma samt det aldrig sinande behovet av att underhålla båten. Sju år av äventyr fick räcka, kände jag då. Därför vände jag havet ryggen…

Vad jag hade missat i mitt beslut var att jag i min enfald trott att tretton år på köl inte skulle ha präglat mig som person. De sista sju åren hade varit på Wilma bortom svenskt territorialvatten. Att då tro att jag över en natt skulle kunna vända havet ryggen, dra en knivskarp skiljelinje mellan det självvalda liv jag haft till det nya oskrivna vita ark jag nu satt med (min desorienterade tillvaro) vore att lura mig själv. Länge var jag övertygad om att beslutet varit riktigt, att båtar, hav och segling tillhörde mitt förflutna. Det trodde jag ända till jag träffade Susan i London för någon månad sedan. När vi pratade om segling kände jag plötsligt en längtan tillbaka. När jag därpå läste hennes kommande bok, var jag övertygad; skulle jag sluta segla behövde jag åtminstone återvända till havet för att känna efter om beslutet var rätt. Och inte låta ställningstagandet grunda sig på en dum sjukdom som tog livet av min Kapten, ett beslut som jag vet att jag tog i affekt medan jag var i chock.

Så istället för att ensam sitta i en lägenhet i trakterna av Venedig som jag nu skulle ha gjort om det inte vore för de återkommande gallstensanfallen (för att sitta och skriva) eller för all del sitta i lägenheten i Halmstad och där i min ensamhet vänta in operationen, har jag valt att återvända till Lissabon. För att mönstra på segelbåten S/Y Nómada, Konstruktörens båt. För att söka svar. Först ligga i marina, senare ankra och om tiden finns; segla lite kustnära. Jag har fått ok från läkarna. Och en stor fördel mot alla andra alternativ jag har, är att jag ombord på Nómada aldrig är ensam. Som en god vän med segelbåt som just skrev;

Bra där att du hänger med Konstruktören ett tag. Jag är övertygad att det är viktigt för honom också att du kommer. Och för dej förstås! Och jag är också övertygad att våra kölvatten korsas i framtiden någon gång någon stans”.

Vännen som skrev befinner sig på Kanarieöarna i väntan på rätta vindar för att korsa Atlanten. Vi skulle också varit där med Wilma, Konstruktören också med Nómada. Men livet ville annorlunda. I konstellationen av tre vänner som nu decimerats till två, inser jag att jag faktiskt inte måste ändra på allt. Mina älskade mornar med lekande solkatter ovanför min koj behöver inte upphöra. För att jag helt enkelt får vara på Nómada. Med Konstruktören. När helst jag önskar.

//Coddi

7 reaktioner på ”Tillbaka i Lissabon

Lämna ett svar till Anette Avbryt svar