Wilma, mitt älskade flytande hem har nu blivit såld. Hennes nya hemmahamn blir Themsen i London och hennes nya ägare, Mr. N, är en god vän till en av mina bästa vänner. Kopplingen upptäckte vi av en ren slump, efter han hittat Wilma via mäklaren. Mr. N känns helt rätt för Wilma och jag önskar dem båda lycka till. Av hela mitt hjärta hoppas jag det uppstår kärlek mellan dem, även om det sägs att man inte ska bli kär i en båt…

Nyligen genomgick Wilma en besiktning som hon galant klarade, med några mindre kommentarer. Inte illa för en båt med hängt med i 45 år; men så var min Kapten också extremt noggrann med underhåll och förbättringar. Det är jag otroligt tacksam för idag. För en betongbåt är inte särskilt lättsåld och inbringar inte heller några större pengar på grund av dess skrovmaterial. Därför känns det extra gott att få bekräftat att hon tillhör en av de bäst underhållna segelbåtarna inom sitt segment som ännu seglas.

Att släcka kostnaderna för Wilma har varit nödvändigt, jag behöver vända den ekonomiska skutan rätt så jag får gröna siffror i kanten. Det har onekligen varit en stressfaktor. Och mitt i lättnaden känns det samtidigt lite sorgligt, då en epok går i graven. Sagan går så långt tillbaka som till den 14 februari 1978, då svärfar beställde Wilmas skrov från Uppsala Betongs Aktiebolag, Ubbab AB. I övrigt är Wilma ett verk i huvudsak av en far och en son.

Kära Wilma, med dig bär jag minnen jag hoppas aldrig ska blekna. Tryggt har du vaggat mig i din famn. Att få vakna på svaj med solkatters lek i taket har tillhört mina allra bästa stunder. Och den lycka jag kände varje gång dina röda segel fick fyllas, går inte att beskrivas med ord. Med dig har jag upplevt så mycket, men nu mitt lilla stenhjärta är det dags att släppa taget om dig. Ta nu hand om ditt nya manskap, segla snyggt och tryggt som du alltid gjort. Gör mig stolt. Farväl älskade Wilma, farväl…

//Styrman Pimpsten

En sista film med Wilmaseglar-temat… glöm inte ljudet och hoppas jag lyckas förmedla något av det jag känner för denna båt som tagit mig till så många platser, som varit mitt hem. Farväl Wilma och det livet som var, något nytt väntar mig. Inte samma. Men alldeles säkert något väldigt bra, för det finns alltid hopp.

”Farväl till dig min kära vän,

Vi har känt varandra sedan länge än.

Tillsammans har vi seglat över hav.

Du var vårt trygga nav

Hudlösa hjärtan du oss gav”

(En fritt översatt – och anpassad – textrad från Westlifes ”Season in the Sun”)

//Miss Coddi