Det är knappt så jag vågar yppa det. Men de senaste dagarna har jag haft ett välmående jag inte upplevt sedan dödsdomen föll i mars. Fri från gallstensanfall. Men än hoppfullare är att ensamhetens dimmor något lättat från mitt hjärta. Ännu skört och införstådd med att det kan röra sig om ett tillfälligt andrum. Men likväl en indikation på att sorgens förlamning äntligen börjar släppa…

Idag är det på dagen fyra månader sedan Tjoppe dog. Det känns både länge sedan och inte. Fortfarande har jag ingen aning om vad jag ska göra i framtiden, vilken väg jag ska gå. Men jag börjar förstå vad jag behöver. Som att dimman efter älvornas dans på ängen nu börjar skingras och jag bland slöjorna tycker mig kunna ana min förlorade livskompass. Den finns där i den gryende morgonens solstrålar och väntar på mig att lägga ut en kurs. Tiden har såklart varit en faktor och direkt efter förlusten bestämde jag mig för att försöka acceptera min nya situation och inte fastna i det förflutna, i sorgen. Idag känns smärtan inte längre outhärdlig. Det handlar mer om att finna min egen väg framåt, jag är lite vilsen.

Ett skäl till att jag nu mår lite bättre tror jag hänger ihop med att mina tjugosex kvadrat till bostad nu börjar kännas som ett hem. Länge var bostaden ”ett dödens väntrum” där jag vakade över Tjoppe under hans sista tjugo dagar i livet. Allt vi hade var en säng och två lånade campingstolar och i kökslådorna gapade det tomt sånär som på ett par tallrikar, glas och bestick som våra vänner bidragit med. En varsin resväska var allt vi hade fått med oss från Lissabon. Det fanns såklart inte på världskartan att i det läget fundera på att inreda. Och det var först nu under sommaren när jag fått ner mina saker från förrådet i Lysekil som jag kunde börja planera. För några dagar sedan målade jag om NK-skåpet, det som följt med familjen Norberg ända sedan tiden på Stegesund. Jag har även lämnat in en antik stol för renovering. En vackert snidad stol från sent 1800-tal med armstöd, faktiskt en herrstol som damerna inte fick sitta i. Ursprungligen kommer den från ”Grannys” barndomshem, Tjoppes farmor som var från England. Uppvuxen på Copacabana i Rio de Janeiro som hon var, har stolen gett vila åt rumpor i såväl England, Brasilien som i Sverige. Jag älskar stolen, trots att den inte ser så mycket ut för världen och tyget och stoppningen gått sönder. När mina tjugosex kvadrat är inrett som jag vill ha det, kommer jag bjuda in med lite foton. Men något litet kan jag avslöja nu…

Jag håller på att fylla en spaljé med torkade blommor, bilder på segelbåtar och andra minnen såsom snäckor jag funnit under åren jag seglat. Jag är inte klar ännu – men fotot (som tyvärr är av kass kvalitet) säger nog något om vad jag önskar åstadkomma.

Onekligen har min hälsa satt käppar i hjulet, bekymmer med gallstenar var ju ingenting jag behövde uppå. Nu har jag varit fri från anfall i exakt en vecka, även om jag i stunder känner av gallblåsan. Min lever har återhämtat sig och det är med tillförsikt jag ser fram emot operationen, även om jag bär en viss ängslan. Min kirurg är fantastisk (jag vill kyssa hans fötter, men säg inget) och inför operationen kommer de kolla upp mitt blod närmare, analysera koagulationsfunktionen och leta antikroppar för att stå väl förberedda om jag skulle drabbas av en blödning under operation, ifall jag behöver blod. De kommer även lägga snittet på ett litet annat ställe för att minska riskerna.

Jag har insett att jag inte kan se förbi det faktum att jag de senaste sju åren seglat på heltid, att jag bott på köl de senaste tretton. Att mitt levnadssätt påverkat mina värderingar och prioriteringar. När Tjoppe blev sjuk bestämde jag mig initialt för att vända ryggen till allt som hade med hav och segling att göra. Men nu inser jag att det inte går att se förbi något som så starkt präglat mitt liv. Jag inser att jag måste ”upp på hästen” igen och mönstra på, inte segla på heltid. Men i vart fall se vad jag känner och söka svar. Det blir inte på Wilma, även om jag i denna stund fortfarande äger henne.

Allt får ta sin tid och jag har lovat mig själv att inte fatta några avgörande beslut för framtiden, förrän minst ett år har gått. Men kanske att morgonsolen nu kommit för att hälsa på mig, där hon kikar in runt hörnet och hoppas på att få träffa mig – så hon med sina strålar får lysa ner på mina bekymmer. Så jag finner min stig framåt.

”That morning sun has come to greet you.

She´s peeking around the corner

just waiting just to meet you.

Shining down

on all your troubles”

(Textrad ur Melody Gardots låt ”Morning Sun”)

Har man ingen bil får man ta säckakärran och promenera till hantverkaren som ska hjälpa mig med stolen. Jag kunde ju när som helst jag behövde, sätta mig och vila längs med vägen…

Tapetserar-Jenny inspekterar stolen…

Bakom tyget finner vi det ursprungliga tyget. Ett tidsenligt tyg som lite påminner om originalet är nu beställt…

I mina tjugosex kvadrat får snäckor jag funnit under åren vi seglade pryda spaljén. Här är en bild från ön Skyros i Grekland. Naken i det klara vattnet ligger jag med endast stenar och snäckor som döljer mina ädlaste delar. Lite konstnärligt sådär… som jag kan vara när andan faller på.

// Coddi.