Det sägs att sorgens ord inte dödar någon, utan ordlösheten. Ambitionen att skriva står därför fast. För jag tänker att smärtan behöver ord för att övervinnas. Den inflammerade gallblåsan har börjat göra mig sjuk. Trött och orkeslös håller jag mig hemma. Smärtan är dov och den bränner och trycker inne i bröstet. Jag har ingen feber men är matt och jag avvaktar för att se vart den leder. För att ge kroppen en chans att svara på medicinen, den som förutom mot smärtan hjälper mot inflammation. Mina barn står beredda att ta mig till akuten. Att hålla ut till tisdag känns i stunden högst osäkert…
Igår var jag ledsen. Men vem som ska trösta när jag gråter är inte självklart. Ett långt tag la jag mina tårar i mina händer, lät dem falla. Det var kväll och i skymningen finner jag inget som lyser upp min skrift. Mitt sökarljus når inte fram i mörkret. Till slut tog jag mitt förnuft till fånga och skrev till min äldsta dotter. En tidigare överenskommelse vi har, om att jag måste slå larm när jag mår alltför dåligt. Hon ringde upp och samtalet var grötigt av all gråt. Ensam och rädd för inför operationen, att min otur ska fortgå. Samtalet var gott, precis så bra man kan föreställa sig när en vuxen dotter tröstar sin mor. Därefter ringde jag Konstruktören och grät en skvätt till. För vilken gång i ordningen vet bara stjärnorna och månen.
Min tid räknar jag i timmar nu. Nu finns inget annat än väntan. Och en kropp som kämpar mot en inflammation. Vi får se vem som vinner. Hoppas det är jag. Annars ringer jag ett barn.
”It will take a miracle
For my heart to be happy
I swear i won´t give up
in rain or shine”
(Fritt översatt textrad ur ”Quem Me Dera” med den portugisiska sångerskan Mariza)
//Coddi
projektsunshine.se 
Min fina fantastiska vän ❤️….. det gör ont att förstå hur eländig du känner dig nu och att du har ont också ❤️🌹
Sitter i Vesta nu och mina tankar är med dig igen ☺️☺️☺️😊😊😊❤️❤️❤️
Jag är här 😘🤗
Ska träffa kunder från Österrike imorgon så då stannar vi här inatt 😊
Kram på dig igen 🤗😘🤗
GillaGilla
Njut av Vesta, tack för att du så snabbt hörde av dig igår ❤
GillaGilla
Tack vännen 🤗❤️❤️❤️ Sitter och lyssnar på en herre med mörk röst som just nu sjunger ” As time goes bye”……..😊🤗😘 på tv 1 😃😉❤️❤️❤️
GillaGilla
Man känner sig så liten och ensam när man är sjuk och inte mår bra. Men du är inte ensam, även om livet känns så just nu. Även om du inte har någon just fysiskt bredvid dig är det många i din omgivning, som finns där för dig. Din familj, vad jag förstått, finns den i Halmstad. Din kära syster .Alla andra nära vänner, du kan få gråta ut hos, även om det måste bli genom telefonen.
Du klarar det ❤️❤️❤️❤️
Kram Birgitta
GillaGilla
Jag har främst en son och en dotter i stan. Jag har inga rötter i Halmstad, så avståndet är för långt till de flesta. Nära vänner i stan kan räknas till två. Så stöd sker på distans. Det blir rätt lite fysisk interaktion, de flesta dagar utan någon alls.
GillaGilla
Hoppas den värsta smärtan har gett med sig. Men varför uthärda en massa smärta när du har så ont. Även om du har en tid på tisdag så finns ju akuten där.
Carin
GillaGilla
Tack fina.
GillaGilla
Vi läser, förfäras, blir ändå hoppfulla av ditt mod, din styrka och din längtan efter solsken. Vi är många som är med dig i tankarna och gärna vid din sida. Fast vi är i Grekland.
GillaGilla
Härligt med Grekland. Tack för er omtänksamhet.
GillaGilla
Beklagar allt du gått igenom, det är inte mänskligt att få all den bördan samtidigt. Känns så orättvist och fel att Tjoppe gick bort, er kärlekssaga kändes för stor för att den skulle ända här. Hur träffades ni igen, efter att ni blivit vuxna och flyttat från Vaxholm? Eller ni kanske alltid höll ihop som vänner, även om ni bildade familj först på varsitt håll? Har plöjt nästan hela din/er blogg nu, men kan inte påminna mig om historien. KRYA nu till tusen och gå ut i världen igen, den behöver dig.
GillaGilla
Hej, ja Tjoppes och min historia är fördelad på två perioder. Vi lärde känna varandra som sjuåringar och i tonåren umgicks vi flitigt. Han var hopplöst förälskad i mig men jag var inte så lättfångad, så det blev aldrig något mellan oss då. Kanske för att vi var så tajta, vi var bästa kompisar under den här tiden och det var även diskussion om att jag skulle flytta hem till dem då för min mamma var sjuk. Tjoppes mamma var fantastisk som stöttade och öppnade sitt hem. Men nu blev det inte så. Och i tider utan facebook tappade vi med tiden bort varandra, Tjoppe flyttade till Västerås för att studera. När vi var kring 40 fick vi åter kontakt och då var tanken att vi bara skulle vara vänner, som tidigare och göra roliga saker ihop. Men så blev det mer eftersom amors pilar nu sköt vilt och vi båda träffades. Under våra tidigare förhållanden, när vi bildade familj, har vi hållit lite koll på varandra (utan att ta kontakt) via gemensamma vänner. Barnen till Tjoppes mor växte också upp i Vaxholm och hon gick i samma skola. Så det har på så sätt funnits en koppling. Tack för krya-hälsningen.
GillaGilla
Fantastiska människa, så otroligt duktig att skriva du är. Har plöjt din blogg och fastande totalt. Känner så med dig och hoppas din längtan att få resa och känna solen snart är här. Krya på dig nu, jag hoppas snart du mår bättre och att vi läsare snart får läsa mer om ditt äventyr
GillaGilla
Hej och tack för de fina orden. Kul att du gillar att läsa. Ja, tids nog ska jag nog hitta solskenet. Tack!
GillaGilla