Jag befinner mig i London, i stadsdelen Hammersmith som vindlar sig längs med Themsen och som är känt för att inhysa ovanligt många svenskar. Här finns svensk skola, IKEA och Volvobilar som körs av blondiner i hästsvans. Men det är inte av den anledningen jag befinner mig här, utan för att det råkar vara här som min vän Marcus har en lägenhet. Han låter mig bo i hans lya då den för närvarande står tom. Perfekt för mig som ska ”coddiwompla” i ett försök att finna solskenet och min förlorade kompass i livet. Här trivs jag och det gör gott att få byta miljö, finna ro att skriva och såklart, återse vänner…

På flygplatsen blev jag mött av min engelska syster Maria. Något blodsband finns egentligen inte, men vi ser oss som systrar ändå. Vår gemensamma historia går långt tillbaka i tiden. Som 14-åring kom jag till Freshwater på Isle of Wight för att lära mig språket och Maria var dottern i den värdfamilj jag bodde hos. Oturligt nog blev jag sjuk, allvarligt sjuk i hög feber och jag drabbades av ett mystiskt fenomen, jag förlorade känseln i benen. En natt lyckades jag med konststycket att svimma i deras badrum och jag slog huvudet i badkaret. Jag var som man säger här ”very poorly” och för sjuk för att skickas hem. Det diskuterades sjukhusinläggning men då jag inte hade någon anhörig med mig samt att jag var ett barn med bristande språkkunskaper, valde man en annan lösning. Marias föräldrar ordnade så deras privata familjeläkare kom två gånger om dagen och tittade till mig, före och efter han varit på sin praktik. Sakta blev jag bättre.

Jag minns såväl första morgonen jag orkade ta mig ner i köket efter att ha legat sjuk i sängen. Maria, som var två år yngre än mig, hade knappt sagt ett ord fram till nu. Och jag hade inte heller tagit initiativ till någon dialog. Men nu när jag stod där återuppstånden efter den höga febern, sa hon att hon var glad att se mig på bättringsvägen. Familjen hade varit orolig. Hon frågade om jag ville ha ”cereal and milk”. Och det var så vår vänskap startade, med flingor och mjölk.

Sedan dess har vi hållit kontakt och vi har träffats frekvent de senaste 43 åren. Min familj känner hennes familj och vise versa och för Marias föräldrar är jag deras ”swedish daughter”. Senast vi träffades var för att fira jul ihop, det var 2015 (Tjoppe och jag och yngsta dottern var över). Kort därefter kastade vi loss med Wilma och efter det, har vi inte haft möjlighet att hälsa på. Förrän nu. Så när jag nu nämnde för Maria att jag kommer vara i London var hon inte sen med att säga ”I pick you up at the airport”. Bara för att ge mig en kram och skjutsa mig hem till Marcus.

Messanger-dialog mellan mig och Maria för någon vecka sedan…

Jag kan faktiskt tacka Tjoppe för att jag känner Maria. För han hade året före mig varit i Freshwater (1979) och när vi åter sågs efter sommarlovet och han berättade om äventyret, ville jag göra detsamma. Vore det inte för Tjoppe hade jag aldrig åkt dit.

Så på flygplatsen stod hon häromdagen, min engelska syster med den stora famnen och väntade. Och det blev ett kärt återseende. Tårar såklart, efter allt som hänt. Men även lyckan över att äntligen få återse varandra. Maria skjutsade mig till Hammersmith där Marcus tog emot mig. Marcus som är vännen som trodde jag dog den där natten vi blev rammade och bordade av migranter. Men det är en annan historia.

Jag och Maria på 80-talet…

Sedan jag kom hit har jag ägnat tid åt att installera mig och bekanta mig med omgivningarna. Långa promenader utmed Themsen och fixat internet, resekort och lokaliserat butiker samt tagit reda på vart biblioteket ligger. Men mitt utforskande har jag tillfälligt fått pausa eftersom jag uppenbarligen fått gallstenar med mig som även de vill röra sig om här i storstan. Ett anfall är inte vad jag behöver nu ensam i London. Men om det får ni läsa nästa gång…

”When we kiss in the dark
Emotion tearing us apart
We’ve got to put
The sun back in our hearts”

Inflygningen till Gatwick, London...

//Coddi