Min tid här i Lissabon håller på att rinna ut. Några få dallrande andetag av dagar återstår. Vännerna här har kommit att betyda något alldeles särskilt för mig efter allt som hänt. Avskedet kommer därför inte bli lätt. Några blir kvar men i övrigt verkar det som vi tids nog skingras, inte bara jag reser. Vi är fler som står i ett vägskäl till förändring. Amora kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, precis som vännerna. Men allra svårast kommer det bli att ta farväl av Wilma…

Det kan låta trivialt att gråta över en båt av betong. Men Wilma står för så mycket. Bara tanken på att en epok är på väg att rinna ut får musklerna i mitt bröst att knyta sig. Snart kommer hon inte längre finnas i familjen Norbergs ägo. Hon var Wilma med familjen. Tårarna vid avskedet kommer därför inte bara vara mina. De kommer vara Tjoppes också. Och Felix och alla andra som känt att Wilma varit oss självskriven. Hon har varit mitt hem och min centrala plats alltmedan vyerna utanför min båtventil förändrats. Jag känner hennes rytm. Och aldrig kommer jag glömma de tidiga morgontimmarna med solkatterna i taket ovanför min koj. Rofullt lekandes i takt med skvalpet och de vaggande rörelserna. Med henne har jag varit trygg. Och lycklig.

En av de mest oförglömliga seglatserna kom att bli min sista med Wilma. Ensam på min nattvakt seglade vi under stjärnorna och himlavalvet. De jämna vindarna förde oss allt närmare Lissabon och plötsligt hör jag det välbekanta ljudet från en kraftfull pust i den svarta natten och jag vet att det är en delfin som klyver ytan för att hämta luft. För att se bättre lutar jag mig över relingen och det jag finner är inte bara en delfin, utan ett tjugotal. Som växlande badar i det turkosa skenet från mikroorganismerna, marelden. Så magiskt och okränkbart.

Under tiden jag varit här i Amora har jag lyssnat på portugisisk musik. Särskilt låten ”Canção Do Mar” (Song of the sea) har etsat sig fast. Den är känslosam och den får mig att tänka på det förestående avskedet av Wilma och det liv jag levde. Lyssna gärna på den och översatt till engelska skulle några textrader tänkas bli;

”I went dancing in my boat

Out in the ruthless sea

And the roaring sea

Says I went out to steel

The unewualled glimmer

Of your beautiful eyes”

Det blir ett bitterljuvt farväl och jag har behov av att få sörja det liv jag hade. Därför är det oundvikligt att mitt skratt med vännerna emellanåt varvas med tårar. Allt mer sällan bryter jag ihop men senast jag gjorde det var när jag lyssnade på Canção Do Mar med Dulce Pontes.

Här är sången som får mig att gråta över Wilma (youtubeklippet ovan)

Jag och Wilma (arkivbild)

Jag älskade att sitta såhär…

Nätterna var mina…

Wilma som jag vill minnas henne…

//Coddi