Utanför tågfönstret svepte det portugisiska landskapet fram. Öde marker varvat med korkekar passerade framför mina ögon på vägen inåt land. Målet för utflykten var att besöka min vän Anna och hennes man Roger. Ett första fysiskt möte där allt började med att vi följde varandras bloggar. De på äventyr i Europa med husbil. Vi med Wilma på havet. Flera gånger pratade vi om att sammanstråla, då de ofta följde kusterna med deras flyttbara hem på hjul. Men vi lyckades aldrig få till det. Nu skulle det äntligen bli av. Och det i ett läge då såväl deras liv som mitt förändrats. Husbilen såldes för ett par år sedan, idag bor Anna och hennes man i ett fint litet hus i Alentejo. Medan jag själv råkade ut för det fruktansvärda. Nu for omgivningarna förbi framför mina ögon medan tåghjulen betänkligt dunkade mot rälsen. Utan min Kapten. Snart utan båt. Men trots allt inte ensam. För med mig hade jag tagit min världsvana kompis Konstruktören. Han som alltsedan det tragiska trillade över mig, funnits där i vått och torrt…

Förutom det rent uppenbara i vara i gott sällskap, var Konstruktören perfekt att ha med sig eftersom han i sin ungdom bodde i Portugal och därav pratar språket obehindrat. Ledigt tar han sig fram även på outforskade platser. Själv hade jag garanterat slarvat bort mig, särskilt en dag som denna med tanke på den tågstrejk som råder, med information om förseningar på enkom portugisiska.

Jag hade garanterat slarvat bort mig själv bland tågen i Portugal om det inte vore för Konstruktören…

Med inte en alltför stor försening kom vi till slut fram till tågstationen där Anna väntade oss. Eller Web-Anna som jag kallar henne, eftersom hon hjälper mig med designen på bloggen. Hade inte sjukdom och död kommit emellan, var tanken att hon som nu skulle supportat mig med att lägga upp mina inlägg när jag befunnit mig långt ut till havs. Texter jag skulle ha skickat henne över satellit. Som hon därefter skulle tagit vid och rättat stavfel på och därefter publicerat så ni läsare skulle fått frekventa uppdateringar oavsett var på jorden vi befunnit oss.

Snart hade vi installerat oss i deras behagliga hem ute på den portugisiska vischan. Med sockersöta kattungar, frukt och grönsaksodlingar och en nästan färdigbyggd swimmingpool. En helg på behörigt avstånd från Wilma och det som känns jobbigt. Hur man fungerar ihop innan man för första gången träffats är omöjligt att säga. Men snart upptäckte jag att den känsla av samhörighet jag uppfattat i vår digitala kontakt, även stod sig väl i riktiga livet. Och inte bara jag och Anna kom bra överens, utan även Roger och Erik. Vi alla fyra. Jag kan inte beskriva det bättre med ord än vad Anna själv gjort, här saxat ur hennes senaste blogginlägg;

”Vi har pratat om livet. Döden. Och om framtiden. Om att välja livet och gå sin egen väg. Att det inte alltid är lätt, men att det är den enda vägen. Om att öppna dörren och ta emot utsträckta händer.”

Annas inlägg finner du här; https://www.anna-forsberg.se/det-dar-forsta-motet/

Förutom att fylla tiden med värdefulla samtal har vi gått långpromenad, ätit gott, provsmakat portvin och ägnat oss åt tomatplockning. Vi har skrattat ihop, även fällt en tår och vi har pratat om Portugal. En av kvällarna utmanade vi varandra i frågesport. Våra dagar i deras fantastiska hem där många timmar gick åt att sitta under pergolan allt medan den portugisiska solen stekte het, gick alltför fort. Det blev till slut dags att åka tillbaka till Amora. När jag kramade Anna och Roger farväl brände det till bakom ögonlocken. För jag vet att det dröjer innan vi ses igen. Eftersom de bor långt ifrån. På en underbar plats där själen finner ro. I ett hus där kärleken bor.

Min fina vän Anna som tillika är min webmaster. Hennes blogg heter Anna-Forsberg.se

Ute på långpromenad…

Konstruktören och en portugisisk korkek…

Där borta bor Anna och Roger…

Tuppen i topp…

En skön helg hemma hos vänner…

Roger fixar käket…

Konstruktören suktar efter god mat…

Portvinsprovning…

En härlig paus med vänner…

//Coddi