Coddi Womplers blå klänningslycka varade inte allt för länge. En kväll kände jag hur en dov och krampartad värk i magen sakta började stegra sig. Det gjorde ont under revbenen på höger sida och smärtan strålade bakåt ryggen till. Efter någon timme var plågan så intensiv att det kändes som jag blivit spetsad av en lans. Kallsvetten rann och illamående sköljde över mig. Tidpunkten för ett gallstensanfall var sämsta tänkbara för jag saknade medicin mot åkomman (något jag i vanliga fall brukar ha i mitt skeppsapotek). När jag frågade Malin om hon hade någon Cox-hämmare hemma och hon nekande skakade på huvudet, insåg jag att natten skulle bli lång…

Malin gav mig en blå hink att kräkas i och med den i handen stängde jag dörren om mig, för att ensam möta anfallet. Innerligt hoppades jag att jag skulle klara av att rida ut stormen själv, utan att behöva åka till sjukhuset. Närmaste akutmottagning låg mer än en timme bort. Snart vankade jag av och an av smärtorna. Över den blå hinken hulkade jag ståendes på alla fyra och jag grät. Stora tårar och jag kände mig så oerhört liten och ömklig. Smärtan var så intensiv att jag inte kunde minnas när jag senast hade ett så kraftfullt anfall. Jävla skit. Flera gånger fick jag återvända till hinken och det utan att det kom upp något maginnehåll, det bara krampade. Efter en sejour över hinken får jag plötsligt syn på en lapp på hinkens utsida. Genom tårarna läser jag texten ”GRATTIS TILL VINSTEN”.

Grattis till vinsten…

Så jäkla tragikomiskt, nog var det en jäkla vinst alltid att åka på ett gallstensanfall och på det sakna medicin. Som om det inte räckte med elände. Då kändes livet lite orättvist – för jag tycker att jag bjuds på lite väl tuffa utmaningar. För jag kan inte säga att sorgen och arbetet efter förlusten känns så mycket lättare nu. Den är annorlunda men på andra sätt svårare.

Vid något tillfälle när jag lutade mig över den blå hinken, funderade jag över om någon högre makt försökte knäcka mig. Så till den grad att jag inte skulle orka resa mig igen. I sådana stunder känner jag mig otroligt ensam och utsatt. Och konstigt vore det väl annars, då jag förutom gallstensanfallet haft dagar i förrådet som bjudit på tårar nog att kunna skura golvet med.

De saker jag senare ska försöka få ner till Halmstad. Mestadels är det prylar från ”mitt tidigare liv”. Min konst, fotografier på barnen och husgeråd. Och jag har lovat mig själv att aldrig äga mer i volym än vad som ryms på ett bilsläp… (den gamla karmstolen i hörnet är efter Tjoppes farmor, från tidigt 1900-tal och den vill jag ge ett nytt liv med nytt tyg och stoppning).

”Hi! My name is…(huh?) my name is…(who) my name is.. not Slim Shady, but Coddi Wompler” och jag överlevde…

Anfallet varade fram till halv tre på natten. När smärtorna äntligen klingat av, torkade jag tårarna och somnade en stund. Men vaknade snart. Då gick jag upp med den sarkastiska blå hinken för att skölja ur den så Malin slapp. Redan klockan sju på morgonen stod jag åter i mitt förråd, med öm galla, för att göra det sista i förrådet. Sortera klart, märka upp och sopa rent. Jag måste snart få låsa dörren till förrådet. Det och annat hindrar mig från att gå vidare. Och miss Coddi väntar.

”Don´t let the sun go down on me”

//Miss Coddi