Jag var naiv nog att tro att de tunga dagarna skulle vara över. Att jag blivit så pass stark att jag kunde blicka framåt, utan att falla tillbaka ner i det stora svarta hålet av sorg. Jag hade fel. Lika oannonserat som en storm i svunna tider, drog skuggorna över mig och ensamheten höll på att slita mig itu. Uppgivenhet. Tårar. Nu när alla åkt är jag den mesta tiden ensam. Men värst är ändå känslan av att sakna mening och sammanhang. Vem är jag ens? Vem är den här tjejen som på ostadiga ben ska gå vidare i livet på egen hand? Samtidigt som de svårmodiga känslorna rullar som vågor inuti min kropp, finns det ekonomiska och juridiska ting som jag måste ta tag i. Jag tänker framför allt på Wilma, mitt kära hem som står ensam på en grusig plan i Lissabon…

Det blir svårt att gå vidare i livet så länge jag inte lyckas lösa det som bromsar mig. Framför allt handlar det om att släcka kostnader, för ekonomin blöder. Läget är inte akut men det är olustigt att ha röda siffror i marginalen. Vår ekonomi byggde på att leva ombord på Wilma för en liten peng. Men med döden följde ökade kostnader och lägre inkomster. Att sälja en betongbåt tar tid och kilopriset är lågt. Från mäklaren i Portugal har jag inte hört något. Därför la jag nyligen ut Wilma till försäljning på svenska Blocket också, för att få bättre snurr. Annonsen har nu 3500 visningar och en handfull intresserade har hört av sig. Men det är en process att köpa båt och för en potentiell köpare är det ett stort beslut att ta. Ting tar tid.

När jag vinkade farväl till Wilma trodde jag aldrig att jag skulle få återse henne. I min enfald trodde jag att Tjoppe skulle leva längre, åtminstone över sommaren. Och att Wilma skulle hinna säljas före Tjoppe hann dö. Så blev det inte. Än idag har jag svårt att ta in att han blev sjuk ena månaden och dog nästa. Han lämnade mig med allt, han blev fort för sjuk för att kunna hjälpa till att lösa saker. Nu med begravningen avklarad har mina tankar allt mer börjat kretsa kring Wilma. Hon står där och jag betalar hennes hyra, jag undrar hur hon mår. En båt behöver omvårdnad och kärlek, precis som vi människor. Det är jag som bär ansvaret för henne. Jag vet att hon är försummad.

En kväll när jag var utom mig av förtvivlan fick jag ett meddelande. Det kom från en vän, även han ägare till en båt av betong. Han bor nära Wilma och han skrev;

”I don´t want to interfere. But are you on your own in your little flat? Wouldn´t it be better to be with someone?”

Visst har han rätt. Jag sitter ensam och borde kanske inte så göra. Men det är inte lätt att ständigt bo hos andra, bara för att slippa vara ensam.

En annan vän skrev;

”Kanske du inte ska vara på den plats där Tjoppe dog, utan på en plats där han levde”.

Visst har han rätt. I min lya på tjugosex kvadrat sitter jag oftast ensam och det är klart att jag ständigt påminns om vad som hände innanför dessa väggar. Särskilt som lägenheten än idag inte innehåller så mycket mer än en säng och ett bord med två stolar. Saker jag behöver finns i förrådet i Lysekil. Nu har jag hamnat lite i moment 22, för när jag kan och juridiskt får tömma det. Och på frågan var Tjoppe levde, blir ju det givna svaret; PÅ WILMA SÅKLART.

Därför har jag tagit beslutet att åka ner till Wilma, för tillsyn och för att återse henne. Och för att kunna erbjuda potentiella köpare att komma och titta, med mig på plats. Jag tror även att jag behöver få ta ett nytt farväl av henne. Jag reser i juli och mina vänner tar emot mig. Blir det svårt rent känslomässigt att sova ombord, har jag vänner som erbjudit mig en säng. Innan dess hoppas jag att bouppteckningen och förrådet i Lysekil hinns med. Bollen ligger i stunden inte hos mig. Det var länge sedan den gjorde och jag är less på att sitta och vänta…

Det var då, fotot tog jag i januari och vi höll på att förbereda Wilma som bäst inför kommande säsong…

//Helena