Ikaria, Nordegeiska Öarna, Grekland
När vi föreslår tidpunkt för när det passar att lämna tillbaka motorcykeln, skruvar tjejen lite på sig.
Uppenbarligen önskar hon hellre en annan tid och hon kontrar. ”Kan vi ta det dagen efter, framåt lunchtid?” Så värst förvånade är vi inte. För vi befinner oss på Ikaria, den vilda ön där livsstilen är så chill och avslappnad att folk inte bär klocka.
Jo, det ska nog gå för sig resonerar vi. Den planerade avseglingen kan vi skjuta på och att stressa en ikarian, är något man vare sig kan eller bör.
Att det är viktigt att ta det lugnt, har man känt till länge på denna ö. Här når en av tre personer en ålder av nittio år och ön är en av de blå zonerna, ett demografiskt bekräftat område där människor lever mätbart längre. För invånarna är det centralt
att inte stressa, för gör man det kan det gå som för Ikaros, den tragiska hjälten i mytologin (som också gett sitt namn åt ön). Med vingar av vax och fjädrar försökte Ikaros fly över havet för att undgå kung Minos på Kreta. Men trots faderns skarpa
varningar flyger Ikaros alltför nära solen, varpå hans vingar smälter. När Ikaros faller ner i havet och dör så är det här, strax utanför byn Vaoni på den södra sidan av Ikaria.
På den hyrda scootern far vi iväg, utan fjädrar eller vax men med hjälm och en karta över ön. Och besvikna blir vi inte, trots våra högt uppsatta förväntningar. Ikaria har nämligen sedan länge legat på vår ”bucket list”, på önskelistan över platser vi
vill se innan vi dör. Vi såg därför fram emot att få utforska ön lite närmare.
Efter två heldagar på hoj kan vi konstatera att vi förutom ömma bakar, fått en ny favorit. Ikaria är den ö i Grekland vi gillar bäst, tätt följt av Thassos. Naturen, särskilt så här tidigt på säsongen, är betagande vacker. De grönskande dalgångarna mot
de mer karga bergstopparna, där allt vilar mot en blå kuliss, himlen och havet. På grusiga vägar långt från närmaste bebyggelse har vi passerat fåraherdar som legat under olivträden och sovit middag. Vi har kört så högt upp i bergen att vi stått mitt
i ett moln och det är kallt, årstiden till trots. Genom små bergsbyar vi passerat har det varit så enkelt och tidlöst, att vi inte haft en aning om vilket århundrade det är. Vi har mött åsnor och getter och en bonde ridandes till häst (och ödlor stora
som råttor). Mellan bergsmassiven har det omväxlande varit vindstilla och halv storm. Skulle vi berätta om allt, hade vi tröttat ut er stackars läsare. Sammanfattningsvis har Ikaria inte bara gett oss bedårande utsikter, utan också en rad värdefulla
insikter. Om hur enkelt man kan leva, men ändå ha det bra. Att saker man tycker är viktiga, oftast inte alls är så angelägna. Och hur klokt det är att prioritera den goda och nyttiga maten, den välbehövliga vilan och sömnen och lagom mängd motion
(och inte jaga på så infernaliskt). Det är så lätt att glömma leva medan livet pågår. (På Ikaria glömmer de till och med bort att dö).
Ett minne vi kommer bära med oss från Ikaria, är när vi på kvällen släckt lampan för att sova. Då har vi hört, inte en massa skrål och hög musik – utan skratt, som ekat långt in på natten.
Skepp o Hoj!
nyfikna på och denna säsong blev det på Ikaria. Hit återvänder vi gärna igen, för det är i vårt tycke den mest spännande ön av alla vi hittills besökt…
projektsunshine.se 