(…efter sjöfarare och slavhandelsplatser minsann…)

Ja då var vi äntligen nere på den portugisiska sydkusten, Algarve som den heter. Det är en rätt kort kustremsa med sina 23 landmil. Och vi befinner oss ännu på den västra sidan av den, i staden Lagos. Det första som slår oss när vi nu hunnit vandra runt, är att detta är ett stort turistmål. Det finns fantastiskt många fina badstränder i närområdet. Och längs med promenadstråken kring hamnen så står det stånd sida vid sida där man kan boka upp sig på båtturer till de närbelägna grottorna eller följa med på delfinexpeditioner. Känslan av att vi är närmare Afrika nu är påtaglig, inte minst genom de påträngande och envisa försäljarna vid dessa stånd där man sällan lämnas ifred.

 Men så finns det ju här enormt många turister också, där hela Algarvekusten har 13 miljoner turistande övernattningar per år. Och 70 procent av befolkningen på Algarve arbetar inom servicesektorn och då främst inom turism. Vi hörde helt apropå från en båtgranne, att det lär bo 400 svenskar bara i Lagos. Vi kan inte verifiera detta men det verkar inte helt osannolikt. För ute på våra promenader när vi passerar folk som sitter vid caféer, restauranger eller vi enkelt möter dem på gatan, så hörs sällan portugisiska. Utan främst så pratas det engelska, tyska eller franska. Och jo faktiskt en hel del svenska, eller i vart fall något annat av de skandinaviska språken.

 

Algarve skiljer sig från resten av Portugal. Det här var den delen av Portugal som låg längst tid under moriskt styre, under 550 år fram till mitten av 1200-talet. Morerna var araber och berber från Nordafrika som hade enats under islam. Och de gav kustområdet i södra Portugal namnet Al-Gharb, landet i väster.

 

 Lagos är en historisk plats där många upptäcktsresor utgick ifrån på 1400- och 1500-talet. Där kanske den mest kände personen var Henrik Sjöfararen, som bodde här. Denna portugisiska prins blev guvernör över Algarve under tidigt 1400-tal och han var initiativtagare och finansiär till många av de expeditioner som gjordes till bland annat Marocko, Azorerna, Kap Verde-öarna, Gambia och Senegal. Lite missvisande var dock hans namn för Henrik Sjöfararen deltog aldrig i några expeditioner själv (utom i ett par korta till Marocko). Utan han stannade i land och organiserade och finansierade resorna, där hans motiv var att frälsa hedningar men även att skaffa slavar, guld och kryddor.

 

Här i Lagos vilar även en riktigt dyster historia. Casa das Arcadas var platsen för Europas första slavmarknad och torget där slavarna såldes finns kvar än idag. Och i den äldsta stadsdelen, Centro Historico, finns många kulturskatter från romartiden och framåt.

 

Det dekorativa taket i entrén till museumet som berättar om slavhandeln…

Känslan efter vår korta bekantskap med Lagos är sammantaget mycket gott. En historisk plats med en smakfull blandning mellan nytt och gammal. Här finner man gott om hantverk i form av keramik, tyger och läder. På marknaderna säljs fisk, frukt och grönsaker. Och det finns många platser att kunna slå sig ned på, för en fika eller en bit mat. Men framför allt, KLIMATET. Vi upplever redan fast vi bara förflyttat oss en kort bit, ett torrare klimat och ett par-tre grader varmare. Så vi har nu äntligen börjat kunna klä av oss, för att njuta av solen i bara kortärmat. Det andas tidig sommar och kylan och snöslasket därhemma känns väldigt långt bort nu. Och det är kanske inte så konstigt. För när vi blickar ut från kusten, så ligger Afrika där någonstans på andra sidan.

 

Vi är väldigt nära Afrika nu. Och långt borta från Sverige.

 

Skepp o Hoj!