Vi är i en fas i livet där vi samlar på information. Den mesta informationen är gratis så när som på ett stående internetavtal. Men i det avtalet så ryms ju dagstidning, kontor, bank med mera. Vi tar till oss kunskap kring långsegling inte minst. En persons äventyr och erfarenhet vi tar del av nu är Milo Dahlmann.

 

Milo Dahlmann är undersköterska till yrket, alltså inte alls särskilt välavlönad. Men hon har haft ett otroligt fokus. Hon är dessutom den första svenska kvinnliga ensamseglaren att korsa Atlanten. Slutdestination var Antarktis. Hon nådde inte målet den gången. Men utifrån sin erfarenhet från den seglingen så designade Milo en ny segelbåt, Artemesia 2 som byggdes helt i stål för att klara av segling i frustna klimat. 2009 så kastade hon loss i Stockholm och ett och ett halvt år senare så nådde hon Antarktis. Denna resan hade hon i realiteten påbörjat 14 år tidigare så man kan ju definitivt inte underskatta hennes målmedvetenhet.

Vi har lyssnat och läst en hel del kring henne, och hon är fast övertygad om att man kommer långt om man gör medvetna val. Hon har som sagt inte haft någon stor penningpåse att ösa ur, ändå byggde hon sig en båt som kostade 1,5 miljon kronor. Om varje människa som tycker sig inte ha så mycket pengar över, ändå räknar ihop vilket disponibel inkomst man haft under ett år kostnader borträknade, så blir de flesta lite mörkrädda med den omedelbara frågan -var har alla dessa pengar tagit vägen? Ja det är ju frågan.

 

Och vill du något annat i livet, så är det ju bara prioritering och val som man har att luta sig emot. Att försöka vinna på lotto eller hoppas på att någon avlägsen rik släkting i Amerika dör, är rätt osannorlikt. När vi fyller 55 så har vi några korvören som faller ut i tjänstepension, och vi tänkte absolut inte sitta i ett vinterslaskigt Sverige och vänta in den slutgiltiga livsresan med en sakta nedbrytande kropp och omdöme. Om vi nu har hälsa som vi ser som den egentliga faran som kan stjälpa vår plan, så kommer vi att guppa på varma breddgrader. Avsegling får gärna ske före 55, men den dagen har vi en garanterad inkomst som faktiskt räcker för att ta sig fram med segel där vi letar upp bra ankringsplatser. Vi har med andra ord haft en aktiv plan för att ekonomiskt möta ålderdomen, till det har vi haft lite flax då vi kunnat sälja M/S Sunshine. Men i den båten ligger det många miljoner investerade och 18.000 arbetstimmar. Så det har inte varit gratis, däremot så har det varit något vi kunnat återgenerera i nytt kapital. Detta hade vi inte kunnat göra om vi spelat golf, haft dyra lån och lagt pengar på shopping som exempel. Det är ingen slump, vi började för länge sedan med att klippa alla kort, resna upp i vår ekonomi och införa köpstopp.

 

Det är en förhoppning att vi kan väcka lite inspiration och tankar kring hur man bemästrar ett liv om man går med drömmar som man gärna vill nå. Men först hur en ledig dag kan se ut för oss.

 

Vi börjar morgonen med att dricka en kopp te tillsammans där vi lägger upp dagens planer. Efter lite plock och fix så åker vi till båten, och där hugger vi in på målarfärg eller vad det nu månne vara. Vi lyssnar på radion och samtalar men helt plötsligt slår Byggfacket eller Målarfacket till. Vi tillhör båda alla olika fackförbund på en och samma gång, byggfacket, målarfacket, rörmokarfacket, elfacket och så vidare. Våra fackförbund säger till oss när det är lunch. Vi äter ofta någon enkelt, kokar schysst korv eller ett par grillade kycklinglår och en tomat eller nåt sånt. Vi äter generellt inte ute, då vi får många burkar färg för den slanten, men visst händer det.

Så här kan det låta; -Tjoppe, Målarfacket har gett mig arbetsförbud nu. Jag måste ta rast, hur ligger du till? Ja och efter vår långlunch så fortsätter vi. Men bara ett par timmar för sen ropar Tjoppe: -Byggfacket hotar med strejk om det inte blir fika nu. Ja så då blir det fika. Och så håller vi på, vi avslutar alltid dagen med att titta och diskutera kring vad vi hunnit med och hur vi lägger upp närmaste veckan. Är det jobb på agendan så passar det utmärkt att införskaffa material efter arbetsdagens tid så detta inte inkräktar på en helledig dag. När vi lämnat båten så åker vi till affären. Helena brukar stanna vid blommorna, alla fina rosor och blandbuketter och så tittar hon på dem. -Vi kan köpa blommor säger Tjoppe. -Nä jag vill bara titta på dem, det är gratis att titta. Sen går Helena vidare till bullarna och kakorna. Och så tittar hon på alla söta sockerbullar. Nu äter vi två inget onödigt socker, endast frukt och bär egentligen om det nu inte är inplanerat något större kalas då vi gör avstamp från vår sockerregel. Helena väljer ut någon god bulle i tanken som hon inte köper. Sen går vi vidare och handlar. Det är så lite krångel som möjligt. Råvaror, gärna ekologiskt. Det blir både nyttigast och billigast så. Sen hem, laga mat och äta. Vi brukar lägga oss rätt tidigt, som regel senast klockan 21. Helena är alltid dödstrött så hon somnar som regel bums.

 

Men åter tillbaka till detta med att nå sina drömmar. Anledningen är i mångt och mycket att vi människor är så dåliga på att hantera pengar. Den allra mesta tiden av människans existens så har vi ju inte ens haft tillgång till några pengar. Och det ligger så mycket hittepå i pengar, du skapar behov som egentligen inte finns på riktigt. Och du gör taskiga val. Nu kan man absolut göra dessa val om man så vill, men att samtidigt tro att andra har mer tur än man själv, är som regel inte sant. Till faktum är att vi hanterar flertalet ekonomiska beslut varje dag, framför allt så kan pengar kosta tid, för alla saker som du köpt blir du ett lager. Och lagret måste vårdas och skötas om, och inte minst akriveras någonstans. Vårt mål är att den dagen vi seglar i väg så äger vi nästan ingenting onödigt, vi arbetar hårt på att avyttra vårt berg av ägodelar som tar plats och tynger ens känsla.

 

 

Fem saker gör att vi människor generellt är rätt kassa på att hantera pengar.

1. Inprogrammerade uppfattningar – Anchoring

När vi tar beslut gör vi det ofta baserat på initiala associationer som snabbt formas och som får en stark påverkan på vårt beteende. När vi har skapat oss en uppfattning, ett ”ankare”, tolkar vi ny information så att den passar in i vårt ”ankare”. Vi kan till exempel felaktigt tro att det är mer sannolikt att vi ska dö i en flygolycka än i hudcancer på grund av att flygkrascher oftare rapporteras i media. Effekten av affärernas satsning på ”rea” och ”gratis” kan förklaras av Anchoring eftersom orden får oss att glömma de negativa aspekterna av ett köp och istället fokusera på vår uppfattning som säger att rea och gratis är bra.

 

2. Köpets sammanhang – Framing

För att kunna prioritera bland all information vi ständigt utsätts för gör vi relativa jämförelser. Hur och i vilket sammanhang ett erbjudande presenteras för oss har en stor betydelse för vårt beteende. Framing förklarar varför vi betalar 35 kronor för en kopp kaffe på caféet trots att det kostar oss max 5 kronor att göra en kopp hemma. Kaffet kostar ungefär detsamma på närliggande caféer, och genom relativa jämförelser så känns det som ett okej pris.

 

3. Riskminimering – Loss Aversion

Våra hjärnor är skapta efter riskminimeringsprincipen. Vi föredrar att undvika förluster mer än vi vill jaga vinster. Vissa studier tyder på att förluster är dubbelt så kraftfulla, psykologiskt, som vinster. Vi blåser ofta upp värdet av det vi äger och vi överdriver ofta risken för sådant vi inte har eller har erfarenhet av. ”Pengarna tillbaka-garantier” och ”Gratis introduktionsperioder” är effektiva på grund av Loss Aversion. När vi väl har något är det svårare att avstå ifrån det.

4. Vi prioriterar det nya – Immediacy bias

Vi väljer att prioritera det nya när vi har mycket information. Hur saker och ting känns just i detta nu är väldigt viktigt för oss, även om det långsiktigt inte behöver vara det. Vi uppfattar omedelbara känslor som mer intensiva än tidigare känslor. Immediacy bias förklarar varför vi är mer benägna att teckna en ny skadeförsäkring efter att en olycka har inträffat och varför vi är mer benägna att konsumera efter att vi fått skatteåterbäringen, jämfört med om vi har sparat ihop motsvarande summa.

 

5. Vi är vanedjur – Status quo bias

Tumregeln Status quo bias förklarar varför vi gör val på basis av tidigare val, allt för att underlätta livet för oss. Tyvärr är det inte bara bra val som blir en vana. Även ogynnsamma val blir lätt till ovanor. Och tyvärr omprövar vi sällan våra val när världen runt omkring oss förändras. Status quo bias förklarar varför upp till 80 procent av bilförsäkringar i Japan förnyas hos samma företag trots att det sker till kraftigt ökade premier. En företeelse som är inte är helt ovanlig i Sverige heller.

Ja det hela kan verka tråkigt, men det finns massor av värden man hittar när man väljer ett ekonomiskt enklare liv. Aldrig har så många som idag varit fast i en skuldfälla, och ofta unga människor. Det är djupt tragiskt. Och att så många människor samtidigt behöver en massa stimulatia därtill, spel, socker, tobak, kaffe och alkohol för att nämna några. Hjärnan är full av impulser och vi irrar runt i livet stressade och trötta. Även vi två har varit fast i stressen, men genom några smällar i livet så har vi fått tänka om. Sent ska förnuftet vakna. Men det gäller att se sambandet mellan livsstil och hälsa. Vi människor har aldrig arbetat så mycket som vi också gör idag. Vi håller på att jobba ihjäl oss. Biokemiskt så är kroppen gjort för att arbeta 4-5 timmar per dag, hormonerna sätts ur spel och vi får en obalans. Kanske ska man dra i handbromsen lite grann. Och pengar är inte allt. Du får inte ta med dig ett öre när du lägger skorna på hyllan för gott.

Ett gott råd från oss är att börja göra sig av med saker, och inte skaffa en massa nytt.

 

Skepp o Hoj!

 

 

 

 

 

Om vi nu är rätt hyggliga på att praktiskt skapa i alla dess former så kan vi härmed utnämna oss till VÄRLDENS SÄMSTA KONSUMENTER. Vi gjorde ett tappert försök med att åka till ett klassiskt svenskt shoppingcenter. Och ja, det är ju hur bra som helst att ha allt samlat på en och samma plats.

 

Strukturerade som vi är så skrev vi vår lapp på dels saker vi behövde införskaffa. Och sen på en del saker vi ville titta på för att inhandla vid ett senare tillfälle. Ett sådant är heltäckningsmatta, vi vill ha det skönt och mjukt under fötterna i salongen. Det dämpar ljud och mysfaktorna höjs när det är ett utrymme för rekreation och umgänge. Lite Brittania-nördar som vi båda är dessutom, så ser vi ju inga bekymmer med detta, engelsmännen har gärna heltäckningsmatta även i badrummet. Men där går väl vår gräns. Men vi tänker som så, att mattorna är idag hyggligt lätta att hålla rent, såväl mattans kvalitet som utbudet rengöringsmedel är idag super-duper. Sen tänkte vi använda oss av inomhusskor eller barfota när vi är nere i båten. Tjoppe älskar att glida fram i sina foppa-tofflor när han är ledig och hemma. Och slutligen när mattan är trött, ful och ägarna ledsnat, ja då slänger vi ut den och skaffar en ny.

 

Vi kom i god tid till shoppingcentret, valde en av de tänkbara butikerna. Och gick in, och gick och gick och gick. Det är varor och gångar tametusan så nåde den som lider av hjärtfel, hälta eller går på urindrivande medicin. Det är näst intill i klass med att korsa Atlanten för egen köl. Ingen att fråga, och tillslut finner man sin vara. Och vi brukar vara snabba att fatta beslut. Men med bristande prisinformation, inte en tillstymmelse till personal att fråga och med en halvmara just avverkad så tappade vi liksom lusten. Vi gick vidare för att köpa en eklist som vi behövde. Tog ytterligare en halvmara och fann tillslut en mycket fin list som vi valde. Den kostade 149 pix och vi gick till kassan. En rätt ointresserad man slog in varan och ”ka-tjing”, varan gick in för 179 kr. Det ligger inte för oss att klaga utan vi tog glatt detta pris, det som är inlagd i datorn brukar vara det som stämmer men givetvis är det ett generalfel när hyllpris och datorn inte pratar samma språk. Så vän av ordning så upplyste vi killen i kassan att någon kunde kolla priset på hyllan vid tillfälle, så inte andra kunder skulle behöva bli besvikna. Kassören var inte nämvärt intresserade av vår information så vi tackade artigt och gick ut i bilen med vår eklist. Väl utanför entren så pustade vi ut. Vi tittade på vår långa inköpslista och valde ut ännu en butik. Och så höll vi på. Vi lyckades uträtta en del ärenden men några punkter lyckades vi inte bocka av, däribland heltäckningsmattan.

 

Mitt i allt så stack vi in på IKEA för att äta lite köttbullar. Det gick snabbt och smidigt, det var inte alltför mycket folk så det kändes trevligt. Och vi skulle ju just inget annat ha än laddningsbara batterier som vi fiskade på vägen ut. När vi gick där så hälsade personalen glatt när vi passerade, najs, och när vi frågade efter vägen till en toalett så fick vi jättetrevlig hjälp. Personalen har ju lite smarta genvägar de kan ta genom varuhuset, så går det mycket snabbare. Vi misstänker starkt att egentligen så är det bara 120 kvadratmeter stort, men att det är byggt som en labyrint. Den vänliga flickan på IKEA skrattade gott och hon berättade att det är inte alltför ovanligt att kunder med lite skräck i blicken ber om att få hjälp med att hitta ut ur varuhuset. De hittar helt enkelt inte ut igen utan lyckas irra runt, trots att de har pilar i golvet genom hela varuhuset. Efter köttbullarna och trevligt bemötande så kände vi dock att det fanns hopp om mänskligheten.

 

Därefter behövde Helena köpa ett par svarta strumpbyxor och underkläder. Det gick fort, Helena är världens snabbaste kund. På två minuter så hade vi passerat genom HM, hunnit in i provhytten och fattat beslut och betalat och gått. Att handla kläder är bland det tråkigaste som finns i Helenas tycke och när det väl sker så ska det klaffa. Går det trögt att hitta något hon gillar, ja då går hon ut och kommer hem tomhänt. Men det går alltid snabbt för det är inte särskilt skojsamt. Och ur genusperspektiv så hamnar man på kanten i den kvinnliga gemenskapen då hela det stora samtalsämnet shopping faller platt till marken så fort Helena ska involveras. Det är inte riktigt korrekt att säga att man hellre sitter på bänken utanför affären med de andra gubbarna som väntar på sina fruar.

 

Förutom kläder så köper Helena bilar snabbt. Åtminstone två bilar som genom åren blivit införskaffade på firma har gått i rekordfart. Ena bilen var splitter ny. Snabb titt, snygg färg, hyggligt snygg kaross, bra sittkomfort, absolut titt på instrumentpanelen att man förstår den. Är det för mycket highteck så går den bort. Lyfta motorhuven, japp och där fanns en motor. Det hela brukar ta en kvart. Sen går man till säljaren och pekar på den utvalda bilen och säger:

 

-Hej, jag tar den vita bilen där borta. När är den klar för att avhämtas om vi gör affär nu?

En förvånad säljare tittar upp; -Vill du inte provköra den?

Helena tittar lika förvånat tillbaka -Fungerar den inte???

– Jo det är klart, svarar säljaren.

– Den blir bra, jag tar den.

 

Och så blir det affär. Av alla bilaffärer så är det de snabba affärerna som har visat sig vara bäst. Kanske tur. Men nu har Helena bara ett litet öppet fönster för när det kan bli en affär oavsett vara. Blir det motigt, drar ut på tiden eller att det krävs en halvmara för att ta sig in. Ja då stängs det öppna fönstret och jalusiet åker ner. Det är som slottider för flygplan. 

 

Ja så nu står vi fortfarande på ruta ett med denna heltäckningsmatta. Det får bli stöd av internet för att lösa denna gigantiska fråga.

 

Ja som ni förstår så kommer vi två inte att ägna vår lediga lördag till att springa i affärer. Oss finner man troligtvis sittandes på däck i höstsolen. Möjligtvis med en färgpensel inom räckhåll.

 

Skepp o Hoj!

 

 

När vi köpte Wilma så satt där av någon anledning tre olika värmesystem. Så var hon inte byggd från början, utan varje ny ägare har lagt på ett nytt system. Vi tyckte att en tio meter lång båt funkar ju med att ha ett värmesystem och vi valde att behålla den gamla fina Glembring-värmaren. Den var dock inte helt kurant, kanske mest för att den inte varit använd på länge. Och de andra två plockade vi bort och sålde på blocket. Dessa var väldigt eftertraktade, telefonen gick varm. Kanske var det för att Tjoppe skrivit annonsen väldigt humoristiskt….”då min fru är så het och håller mig varm så behöver jag ingen värmare”. Flera spekulanter ville ha värmaren och upplyste samtidigt att de behövde en för deras fru minsann inte var så varm som Tjoppes. Och någon frågade om det inte gick att komma över den heta frun då värmaren visade sig redan vara såld. Många skratt och trevliga samtal kan det bli när man sätter lite glädje på vardagen. Och vi fick fylla plånboken med några slantar som vi kunde lägga på att laga Glembring-värmaren.

 

Ja och på den gamla anrika Ingengörsfirman Glembring AB i Göteborg där tiden ser ut att ha stått stilla i 75 år, så går det att få till såväl service som nya reservdelar. De har nu bytt regulator och vi har köpt till en elpatron. Och om någon vecka så åker vi ner och hämtar vår värmare. Huruvida Tjoppes fru är het eller inte avslöjar vi dock inte. Men bra säljknep var det iallafall.

 

I övrigt så kallar Helena värmaren för Gremlins.