En mycket speciell resa har vi i ryggen där vi sett så otroligt mycket. En del planerat och annat inte alls på agendan. Det började redan på nedresan, avresa Göteborg men med mellanlandning i danska Billund. Vidare mot Turkiet och flygplatsen i Antalya. Och vad händer när vi ska landa. Jo vi går ner som brukligt, men det är ett ruskigt väder och hela planet skakar. Piloten fäller ner ställen för landning och vi är säkert inte långt från backen när hela omgivningen bokstavligen blinkar av alla blixtar och vi i flygplanet sitter som i en torktumlare och håller varandra i händerna. Det är knäpptyst ombord. Då gasar plötsligt planet på igen och avbryter landningen, ställena in igen och vi fortsätter uppåt i skyn genom alla blixtar, regn och gropig luft. Som brukligt så brukar man vänta ut ovädret som oftast drar förbi snabbt så det blir landningsbart igen, så brukar planen lägga sig på en högre höjd och cirkulera tills det är säkert att gå ner igen. Men vi fick veta att vi skulle landa i Ankara istället. Det är en flygtur på tjugo minuter och således rätt så långt från vår tänkta destination. Tjoppe som har antal start och landningar som en bättre pilot i sitt bagage tyckte att det hela verkade väldigt konstigt och ologiskt. Att ens få klart för landning av flygtornet, att vi inte gick upp och cirkulerade i väntan på att blixtarna skulle ge sig och utan information till passagerarna fick det hela att kännas olustigt. Andra flygplan hade landat såväl tio minuter före som tio minuter efter oss. Men vi flög således till Ankara och där tankade vi och vi fick sitta kvar ombord i väntan på att veta vad vi skulle bli av. Och därefter så flög vi tillbaka till Antalya. När vi väl landat så hade vi båda jobbat hårt med att fylla blåsan, tio timmar utan toalett blev facit. För när vi behövde gå på toa så fick vi inte och så gick tiden helt enkelt. Väl ute ur planet så gick vi för att hämta vårt bagage och vi sladdade in på första bästa toalett. Och väl där så finner Helena en toa av Turkisk modell, litet hål i backen att sikta strålen i. Sagt och gjort men vi var ju ändå välbehållna med trygg mark under galoscherna. Och tömd blåsa.

 

Nu hade klockan rusat iväg så en mycket trevlig och tålmodig guide vid namn Gunay tog emot oss mitt i natten och när vi kom till hotellet så var klockan halv fem på morgonen. Vi fick sova i en och en halv timme tills det var dags att gå upp och ge oss av igen.

 

Vi hade beställt en liten annorlunda resa, för det är inte riktigt ligga på stranden väder i Turkiet så här års, även om man ofta har en dagstemperatur på tjugo grader. Så vi skulle resa runt och titta på olika sevärdheter. Och jäklar så många pelare, sarkofager (ni vet sådana där stenkistor som man la döingar i förr i tiden som egentligen borde heta snarkofager med tanke på den eviga sömnen) och berg har vi sett. Serpentinvägar, bedårande utsikter, gamla byggnader, ruiner och minnen från blomstrande samhällen från en tid då vi sprang runt i norden med skinnhudar på kroppen. Det går ju att skriva ett blogginlägg som skulle få läsaren att börja gäspa och falla i sömn för det finns så mycket att skriva om. Men sammanfattningsvis så hade vi världens bästa guide. En turkiskt tjej som bott i Norge så vi har förutom att se pelare och sarkofager även lärt oss norska och turkiska. Hennes kunskap var enorm men framför allt så fick vi en gränsöverskridande förståelse för våra olika kulturer. Med ett ben i vardera kultur så förstod hon båda, och kunde bygga broar över dessa så vi förstod. Och detta med en enorm humor. Och vi har skrattat i bussen så vi nästan kissat på oss. Bussen kördes av Ali, som vi valde att kalla Ali Babba och de 40 rövarna. Vi var 40 personer i bussen så det var ju vi som var rövarna. Och det kan man ju tro, för humor och kul hade vi alla. Vi fick många vänner men särskilt en snygg tjej kring 60, från Jönköping med det klingande namnet Inger blev en stark favorit. Hon var mycket tacksam att skoja med och bättre blev det inte när hon försökte rosta en bulle på ett av hotellen, som fastnade i rosten så det blev en schysst rökutveckling och påbörjan till hotellbrand. Nä nu gick det inte så långt, men vi skojade friskt om Ingers bulle under hela resan. Och så fortsatte det hela tiden. Hon reste med ett gäng andra schyssta damer som vi umgicks med.