fotot är från ett vykort

 

Gamla träfiskebåtar är på utdöende. Idag finns det en del föreningar som arbetar för att de få träfiskebåtar som ännu finns kvar ska bevaras för framtiden. Och nog är det behjärtansvärt, några enstaka används ännu inom fiskerinäringen, många har huggits upp där staten gått in med skrotningspremier och resten som ännu flyter kan vi lugnt påstå att dessa har sin livstid utmätt. Det är vansinnigt kostsamt och tidskrävande att vårda en träskuta, ägaren har som regel ett stort hjärta för sin träbåt men idag är det ytterst få som har möjlighet att ge sin båt den omvårdnad som krävs. Men bilden av fiskebåtar utmed våra kuster och människor som lever i skärgården kring fiske och jordbruk – den kommer aldrig tillbaka. Vi får söka den genom gamla foton och på museer. Kanske ska vi inte hindra dess utveckling, det är en svunnen tid.

 

Men de båtar som ännu finns och som inte redan sjunkit eller huggits upp, dessa ska vi nog fundera över om och hur man kan bevara. De börjar bli så få till antal att det är dags. Idag är det fantastiskt svårt att få en träfiskebåt i ett sådant godkänt skick att man får ta ombord betalande passagerare för turer, likaså att kunna bedriva annan verksamhet vid kaj som har med mat att göra. Lättaste alternativet verkar vara bygga om dessa som bostäder, men få underhåller sin bobåt tillfredsställande och numera ställer även kommunerna krav på båtägarna. Stockholms stad kräver tex att båtarna med jämna mellanrum ska upp på varv och att de ska vara sjödugliga och kunna förflyttas för egen maskin.

 

Efter att ha renoverat i nu fem år ( vi köpte vår träfiskebåt i december 2007) där vi lagt ner otroligt mycket tid och kapital på att få henne till en skönhet på nytt så kan vi förstå det omöjliga i frågan kring gamla träbåtars bevarande. Samtidigt som vår skuta har fått en framtid så har vi sett andra gå sitt öde till mötes, bara under samma tidsperiod. Systerfartyget Vrenen som har flutit invid kaj i Falkenberg hjälpligt då den länspumpats dygnet runt, med en frånvarande ägare, ja den ska nu bort och det är kommunen som får ta kostnaden. Sorgligt och inte konstigt att det är svårt att få stöd från kommun och stat för dessa båtar om inte båtägaren i första hand själv tar hand om sin båt och tar sitt ansvar.

 

Det omöjliga i ett bevarande av gamla träfiskebåtar är att de saknar syfte. Så fort man har ett syfte, en användning för båten, så finns en framtid. Annars är det svårt. I Danmark används fortfarande träfiskebåtar i deras fiskeflotta och dessa är i utmärkt skick. Andra men ytterst få används som passagerarfartyg. Och några har blivit café eller museer. Att inte använda sin båt och underhålla den leder bara åt ett håll – mot sjöbotten. Så hur ger man möjlighet åt de personer som drivs av ett stort intresse, som har goda idéer för ett användande utanför fisket och som har kunskap? Idag kan man inte låna upp på en gammal fiskebåt så finansieringen som inte sällan uppgår till miljonbelopp måste man lösa själv. Och om  man nu skulle ha den slanten, vad säger att man skulle lägga den på just en gammal sur träskuta i behov av renovering? Så att hitta en person med kombinationen träbåtsägare-kapitalstark-byggkunnig är nog svår. Idag arbetar man med möjligheten att kunna K-märka gamla flytetyg, vilket borgar för att dessa kan få fortsätta sin existens. Att man ger dessa båtar befrielser från vissa moderna regler som inte är förenliga då båtarna byggdes långt ifrån dagens krav.

 

Ja oavsett vilket så är det ändå till viss del sorgligt att vi snart inte har några träfiskebåtar kvar i gott skick. Få uppstartade båtprojekt lyckas hela vägen, främst kostnad och tid står i vägen. Ska vi få fler båtar med oss i framtiden så behövs något mer. Vi har inte svaren.

 

Ombord på vår hemtrevliga skuta så har vi ägnat veckan åt eldragning i byssan.