Vi gör en tur på Nissan. Vi hade rätt så trångt att ta oss ut och strömmen gjorde det svårt att komma ut. Strax framför vårt fartyg så låg en tysk segelbåt oroväckande nära. Vi fick ge full gas för att få båten att svänga ut på springet och propellerströmmen gjorde Nissan till en bättre bubbelpool. På tillbakavägen så la vi till vid bensinbryggan, för att tömma skittanken i kommunens avlopp. Allt har gått bra och att lägga till var en enkel match jämfört med att komma loss från bryggan.

 

Och Thomas i detta fall (som Helena nämner i videoklippet) är vår vän på lotsen, som kommenterade senast vi la upp en film att vi aldrig återkom. Vi har lagt till tryggt och säkert intygas härmed!

 

Kölsvin – Svinet under däck!

Kapten – Svinet ovan däck!

 

Tjoppe och Helena

Ja livet på båten fortsätter. Ibland lite för bra. Helena har en förmåga att drömma ofta och minnena från nattens hjärnfilm sitter i länge efteråt. Tjoppe brukar om mornarna få höra vad Helena varit med om medan nattens timmar krypit fram. Det här med drömmar är ju lite kopplat till hela båtprojektet, att det blev av, för det var till faktum en nattlig dröm som gav idén.

 

 

Det är ju långt ifrån alla drömmar som handlar om båtar men inte alltför sällan heller. Som häromnatten.

 

 

Detta har alltså inte alls hänt i verkligheten utan bara i Helenas dröm.

 

Helena stod på flotten och arbetade, på babordssidan. Och så tyckte hon att hon hörde något inne från båten. ”Jäklar, jag låste ju aldrig dörren” tänkte hon och fortsatte ett tag till med sitt pyssel. Men ljudet fortsatte och hon kände att det var nog bara att gå och kolla. När hon närmade sig dörren så hörde hon att det knastrade inne från däckbyggnaden. Samtidigt som hon kliver in på båten så noterar hon en parant dam som går på kajen med stort rött läppstift. Helena kliver in på båten och knastret blir högre. Hon tittar och tittar och kan inte se varifrån ljudet kommer. Men så lyfter hon på duken och där sitter en liten pojke, kanske i 8-års åldern. Och i handen har han båtens sockerskål och han äter sockerbitar i rask takt (notera här att vi har bara strösocker ombord på båten). Helena blir upprörd över att pojken tagit sig friheten att kliva ombord utan tillåtelse och hon tar pojken i armen och drar fram honom från sitt gömställe. Hon drar med honom hela vägen ut för att förvisa honom från skutan. När de tu kommer ut så kommer den paranta damen gåendes och hon öppnar munnen. -Det är min pojke! Helena blir upprörd och påpekar att man kan inte bara kliva ombord på någons båt, det är rent olagligt. Damen plutar med sina röda läppar och förklarar då för Helena att hon har totalt fel på den punkten. För damen vet med sig att stora båtar är klassade som allemansrätt och därför får alla kliva ombord om de känner. Helena kokar då av vansinne, och undrar om det även är ok enligt lagen om allemansrätt att äta upp någons socker. Nä höll damen med om men hon fortsatte att förklara denna allemansteori kring båtar. Damen hoppade upp på relingen och babblade på och det enda Helena såg var hennes röda ilskna mun. Diskussionen blev rätt så intensiv och Helena lyckas inte bli av med damen och pojken. Men så säger damen; -Att förresten så har jag också en sån här stor båt, men min är mycket finare än din. Helena replikerar då blixtsnabbt; -Då tycker jag att du kan sticka bort till din båt och lämna min ifred! Och samtidigt som Helena säger detta så knuffar Helena medvetet och hårt på den rödläppade damen att hon glider av relingskanten och trillar ner i Nissan.Och där tar drömmen slut.

(Här satt hon, damen med de röda läpparna)

 

När Helena senare återberättar drömmen för Tjoppe så skakar han bara på huvudet. De mest konstiga händelser kan dyka upp i Helenas drömmar. Att just denna blev av har nog flera orsaker, dels har vi ju nyligen stått på flotten på babordssidan. Och för någon vecka sedan när Helena satt inne i båten så såg hon hur en pappa lyfte ombord sina barn på vår skuta. Det var turister och de ville fotografera varandra på vår båt. Utan att fråga om lov. Och häromdagen när vi just stod på flotten och arbetade så målade Tjoppe och det är en hyggligt stor hjälp när Helena håller i flotten så man inte ideligen behöver knyta fast den och knyta loss den och flytta flotten och knyta den på nytt osv. Det hade kommit förbi en kajflanerare som oftast och vi får ju alltid glada tillrop. Men denna person insinuerade att det bara var Tjoppe som arbetade och Helena stod på flotten och latade sig. Det hela var väl menat som skämt men personen saknade lite förmåga att framföra budskapet så man tolkade det så. Och så väldigt kul är det ju inte att stå och parrera en flotte i tre och en halv timme när vind och ström försöker förflytta flotten hela tiden. Helena kokade lite inombords och fräste mellan tänderna; -Ja du Tjoppe, det är ju synd att du har en sån lat tjej. 

 

Nu är det så att i princip alla männsikor i vår omgivning är högst trevliga och hänsynsfulla och vi får ofantligt mycket beröm för vårt flit och resultat. Men som för alla människor så träffar man på lite mer udda möten ibland. Och då är det ju inte konstigt att man drömmer något som återspeglar det man varit med om.

 

På båten har vi mest planerat, skött kontor och kollat över el och installationer. Allt måste skötas och nu med en regntung dag så passade det bra att göra lite annat. Annat som står på agendan är att det ska både fotas och filmas i helgen på båten om allt går som tänkt. En reklamkampanj för ett skoföretag ska fota ena dagen och den andra dagen så ska det spelas in en musikvideo. Det är ju trevligt att se att vi får förfrågningar, där tydligen vår skuta speglar en trevlig marin miljö för diverse händelser.  Vi länkar upp efteråt så får våra läsare ta del av hur vår båt ter sig i dessa två sammanhang.

 

I övrigt ligger vi nu länkade via kommunens officiella webbplats för besökare. Här kan man läsa om vad som händer i kommunen. Och vi finns med för evenemanget Dragvägens Maritima Dagar. Här följer adressen; http://www.destinationhalmstad.se/website6/1.0.6.0/246/1/  för den som är nyfiken.

 

Nu hoppas vi på lite mer sol, något som väderfolket faktiskt har utlovat.

 

Reling – Kanten på båten, sista kontakt innan man trillar i!

 

Tjoppe och Helena

 

För första gången på fyra och ett halvt år så ska vi ha någon form av sommarsemester. Varje dag har vi byggt och byggt och byggt. Ibland har vi gjort ett brejk för att hälsa på nära och kära längre bort och någon snabb utomlandssemester har också förekommit, även om det är mycket länge sedan nu. I år så är det första gången vi inte har några stora projekt i projektet som pockar. Och med båten tillräckligt klar för att använda och njuta av så kommer vi spendera en hel del ledighet med skutan. Så underbart att börja få skörda frukt! Men visst kommer vi bygga något också, men det blir mer av ett nöjesbyggande, och kanske någon timme eller två för att lata oss de andra tjugotvå. Men först ska vi måla hela båten, däcket och skrovet så båten är riktigt fin tills vi tar fram solstolarna på riktigt. Det är en konst att måla denna sommar med så gott som regn varje dag, och vi står beredda med målarspannen när vi ser att det spricker upp på himlen.

 

Vi gjorde upp om en fördelning. Helena ansvarar för målning av däck och Tjoppe ansvarar för målning av skrov. Vi gör så ibland, dels för att båda ska få vara drivande och sen vill gärna ingen av oss bli sist. Helena tog genast fram slipmaskinen för att rugga ytan innan målarprylarna åkte fram.

Hela främre partiet och halvvägs ner på babordssidan blev slipat första dagen. Därefter torkades däcket av med lite rödsprit för att få bort slipdammet. En titt upp mot skyn. -Vågar man måla? Jo blev beslutet men det var friskt vågat då en hel del kolsvarta moln for förbi på himlen.

Helena i målartagen, grå färg. Kanske inte en slump att Tjoppe valde den blå. Helena har genom byggåren till nittio procent fått måla grå färg. Men den är otroligt trevlig att arbeta med, en tvåkomponentsfärg som torkar fort. Luktar en aning så man får se upp så man inte sticker näsan för nära tråget för då blir man hög. Som så här säger Helena och demonstrerar.

 

 

Ha ha ha, vi skrattade gott. Kanske inte konstigt att Helenas dotter tidigare i veckan sa -Kan inte jag ha en normal mamma som alla andra?! Helena svarade glatt; -jovisst, men tänk så tråkigt. Man måste bjuda på sig lite.

 

När Helenas däck var målat och torkat så knyckte Tjoppe slipmaskinen. For ner på flotten och började slipa skrovet. Insidan av båten som vätter mot kajen kommer att förbli omålad ännu ett par veckor tills vi fått en bra möjlighet att vända båten. Först vill vi att färgen på babordssidan ska härda ordentligt för förra gången när vi målade skrovet så hade vi lite för bråttom. Resultatet blev att fendrarna nötte i färgen så det bli lite blåmatta partier där fendrarna hängt.

 

 

Just som Tjoppe var klar så öppnade sig himlen och det kom en störtskur och ett blixtnedslag. Efter en halvtimme var väderspektaklet över men då var det kväll så vi packade ihop för dagen.

 

Dagen efter så kom möjligheten att måla och Tjoppe var direkt på sin uppgift. Helena var iväg och jobbade och när hon kom hem så fick hon se resultatet.

 

Så trevligt det ser ut med en välvårdad båt! Vi ska försöka underhålla båten så pass ofta att det aldrig förfaller. Målar man något varje sommar så blir det en väldigt hög lägsta nivå.

 

Medan färgen torkade så stod lite annat smått och gott på båtbyggarmenyn.

 

 

Ett gäng ventilationsgaller sattes upp. Nu är snart alla på plats. Håller man handen för gallret så känner man hur luften drar. Vi har en fläkt inne i båten som skapar ett undertryck och på så sätt så har vi ventilation utefter insidan på skrovsidorna och under durk. Ventilationen är synnerligen viktigt när man har plastat en båt och den då inte längre kan andas mot utsidan.

 

 

 

Nu återstår bara fem galler att sätta dit, totala antalet är ett tjugotal.

 

Lite annat smått och gott..

 

 

Pållarna har vi på plats nu och använder för fullt.

 

 

Fäste till lådan i aktern kom på plats. Man vill ju inte att locket ska fara iväg i någon höststorm.

 

 

På trädgårdsavdelningen så har det också hänt en del. Jordgubbarna är sedan länge uppätna. Nu blir det luktärt, dill och gräslök, chilifrukt och sockerärter. Om nu däcksman Helena har tillräckligt gröna fingrar, de ser mer grå ut efter målandet.

 

Och landgången har vi börjat använda även om den inte är helt färdig än..

 

Nu är hoppandets tid över. Vi väntar på några beslag och så ska vi trä räcket med ny tross.

 

Sen över till en högst allvarlig sak. Kanske har något noterat och tänkt att den där Tjoppe, han äger nog bara en enda T-shirt. En orange, för han har ju alltid den på sig på alla bilder. Här kommer sanningen – han har flera likadana och det händer (ganska ofta) att han tvättar dem. Vi har fått förfrågningar över den bristande variationen över tröjor. Och för den observante så noterades säkert att Tjoppe hade en blå tröja på sig när han målade skrovet. Så nu vet ni sanningen. Men den blå tröjan blir inte långvarig på Tjoppes snygga bringa, snart är den oranga på plats igen. Till glädje för de flesta kan hoppas, iallafall för Tjoppe själv.

 

Nu väntar vi på vår göstake. Det är en anordning för snabb kastrering av män på hala däck!

 

Block och Talja!

 

Tjoppe och Helena

 

 

 

 

Det kommer ett mess mitt i natten och Helena läser yrvaket meddelandet. Yngsta dottern som arbetar skift och har osedvanliga pigga perioder mitt i natten är i farten. Frågan löd -Är du vaken? Helena funderar vad man svarar på det. Ett nej blir inte helt sant och definitivt inte ett ja heller, kanske att man nyss sov fram till plinget störde nattsömnen. Kontakten etablerades mellan mor och dotter med den följden att det tio minuter senare blev en kopp te och en bunt knäckemackor då dottern dök upp, umgängessjuk och hungrig. Tjoppe sov medan detta pågick som vanligt som en stock. Tillslut klev mor och dotter ner i varsina bingar, det är bra att fartyget har ett gästrum. Innan dottern somnar så frågar hon -Kan du väcka mig klockan 14, och kan man få pannkaka med hallonsylt då?! Denna dotter är lite av en gourmetdam så mamman svarade ”Javisst” på frågan och var glad att det inte var havskräftor som stod på önskelistan. När klockan några timmar senare slog 14 så väcktes dottern. Under tiden så hade byggnation på båten pågått för fullt. Pannkakorna avnjöts tillsammans, Tjoppe och Helena och dottern medan trevligt prat pågick. Samtalet gled in på vår forne vän Janne Giraffer. Vi har en hel del nya bloggföljare och för den ovetande så kan vi berätta att på den tiden vi hade båten intäckt av ett stort tak så hade vi en maskot på taket. En giraff utsågad ur plywood som var målad i glada färger. Anledningen till att han kom till var att så många promenanta människor längs med kajen uttryckte sig att vår båt likande Noaks Ark. Och då tänkte vi att då måste vi ju ha djuren med ombord. Och likt en lång hals så stack bara giraffhuvudet upp över taknocken. Senare kom båten i folkmun att kallar för giraffbåten. Nu när vi satt där och avnjöt våra pannkakor och pratade om giraffer så berättade dottern att hon numera också har en giraff. Ingen i plywood utan ett mjukdjur som är döpt till Graffi.  Det här med giraffnamn verkar ju vara ett roligt tema i vår familj. Dottern berättar följande; -Jo jag har döpt min giraff till Graffi, men min kompis, när hon vill vara elak mot Graffi så kallar hon honom för Khadaffi! Vi bröt ut i ett vansinnigt skratt. Ja vad är det med giraffer i vår familj egentligen. Sen hade dottern en teori om att det var Khadaffi som tog slut på Janne Giraffer, men det tyckte vi två gamlingar lät orimligt då det verkar långsökt att Khadaffi varit på Halmstads Soptipp och letat upp vår plywoodvän. Dessutom fraktades Janne Giraffer till tippen ett halvår efter Khadaffis död. Så vi misstänker att det var en grävskopa som giraffen föll offer för.

 

Det var ett kort och trevligt besök från dottern och hon skuttade glatt ut i regnet någon timme senare för att försvinna ur våra liv ännu ett tag. Och Helena tänkte att det är bäst att se till att man har hallonsylt på lut till nästa gång.

 

På båten har det hänt en del, vilket är ett smått under på grund av allt regnande. Solen har tittat fram ibland också, kanske en hel kvart men annars har det pinkats från himlen likt någon som går på vätskedrivande medicin. Något har totalt hakat upp sig vädermässigt och det märks på turismen, däremot går säkert Turkiet-resorna bra. Nu ska vi inte hänga läpp för denna lilla bagatell, trots att vi har en regnhatande Tjoppe ombord. Det finns ju många veckor till kvar på sommaren och än finns det hopp.

 

En morgon hade vi faktiskt sol och då passade vi på att äta frukost uppe på styrhyttstaket. Ägg och bacon, en given tradition på svenska fartyg om söndagarna.

 

Så underbart trevligt, det gäller att njuta nu av allt. Solen värmen och inte minst av porslinet. Framåt vintern när vi ska bygga köket så kommer vi att stuva undan det mesta i köket och äta på engångstallrikar då vi inte kan sköta disk som vanligt.

 

Med frukosten avklarad så plockade vi fram landgången på kajen.

 

 

Fyra lager fernissa ligger nu och ytan blänker i solen.

 

Helena grundmålar undersidan och sidorna på landgången.

 

 

Och under tiden har Tjoppe tagit sig upp på styrhyttstaket.

 

 

Tjoppe håller här på med att sätta upp ett rostfritt räcke där diverse antenner och annat ska sitta.

 

Först placerades alla rostfria ”fötter” ut på sina rätta platser sen sattes de dit en efter en, sika undertill och därefter rejäla skruv.

 

Och när alla tio fötterna satt på plats så kapade Tjoppe rostfria rör i rätt längd.

 

Tjoppe påväg till kapstationen på kajen med ett rostfritt rör. På vägen tränar han relingsdans.

 

 

Bit för bit börjar bitarna komma på plats.

 

Han kan ett och ett annat denne man. Även stå på ett styrhyttstak.

 

 

Och till sist så är då räcket på plats. Häruppe ska det med tiden rymmas en hel del. Räddningsflotte, flytvästar och en hel del annat som har med navigering att göra.

 

Här flikar vi in med en vacker blomma som pryder bordet inne.

 

 

En annan blomma än just denna finns också. Tjoppe plockade en dag en bukett blommor till Helena i väntan på ett möte. Han gick ut i klorofyllen och plockade en stor bukett och ställde på bordet. Och när Helena kom hem så noterade hon inte buketten trots att hon nästan strök axeln mot blommorna. Och Tjoppe som stod precis bakom Helena väser mellan tänderna -Du kanske skulle tjacka upp dig på ett par brillor! På Stockholmsslang uppmanar han Helena att köpa sig ett par glasögon då hon verkar helblind. Och just då hon hör Tjoppes kommentar så får hon syn på blommorna och skrattar gott och tackar så mycket. Ja här gör han sig till och inget ser hon. Situationen känns nog igen fast oftast är det då det omvända, att kvinnan ordnat och fixat något i hemmet och mannen ser inget när han kliver in över tröskeln.

 

En annan dag, inte fullt så solig, så målades landgången svart.

 

Och den rostfria avdelningen kapade rör till landgången som ska bli stolpar till räcket att hålla sig i.

 

Tjoppe kapar och svetsar för fullt.

 

 

Till slut så är de fyra stolparna till landgången klara. Denna delen är den som ska sitta nedåt och som ska stickas i hålen som löper på ena sidan av landgången. Nu väntar en sista strykning av svart innan vi kan forcera landgångsprojektet.

 

Med detta avklarat så hoppade vi glada i hågen in i bilen för att hämta våra pollare som hade blivit klara.

 

Mycket glada och nöjda över resultatet. Från designavdelningen till kapning, svetsning och tillslut polering. Och alla är olika då de är måttade efter vår reling. Nu ska de fraktas hem för att se om de passar.

 

Väl framme vid båten så tog Tjoppe den första pollaren och satte dit den och den satt som en smäck!

 

Fantastiskt, och därefter provade vi med alla sex pollarna. Nu kan vi när det slutar regna någon gång bulta fast dem. Vi har specialbeställt bullt och de kostar en rejäl slant bara dem. Pollarna ska fästas såväl uppifrån som genomgående i sidan med tio fästpunkter, dels genom spanten, för att kunna klara påfrestningarna.

 

Här ser man hur allt är måttat efter just vår reling, pollaren svänger snyggt med relingen.

 

Och så skålar vi för våra pollare. Så fantastiskt nöjda och glada, som på självaste julafton. Och så vill vi härmed tacka alla företagen som hjälpt oss med dessa, det blev förutom oss själva fyra företag som engagerade sig i våra pollares tillkomst. Tusen tack, mycket bra arbetat och även ett tack till alla för att detta kunde göras såpass fort. Nu kan vi snart knyta båten på säkert och sedvanligt sätt.

 

Och extra glada blev vi när vi märkte att pollarna hade en multifunktion. Vinglaset passade ypperligt!

 

Därefter kom regnet så det blev en sista handpåläggning i styrhytten innan vi gjorde kväll.

 

Här börjar sakerna komma på plats. VHF, start och stop-knapp och navigationsutrustning och diverse dragningar av antennkablar med mera. Vi städade upp, torkade ventiler och intrumentbrädan och dammsög golvet.

 

I övrigt så kommer vi delta i Dragvägens Maritima dagar som går av stapeln den 11-12 augusti. Gå gärna in på http://www.hv-ss.se/ och ta en kik. Här kommer det finnas många intressanta marina mål längs med Dragvägen. Dragvägen heter så då man förr i tiden drog fartygen längs med kajen, på den tiden det inte fanns motorer ombord.

 

Skepp och Hoj!

 

Tjoppe och Helena

 

 

 

Vi har varit på rymmen ett tag och lämnat båten i  goda vänners händer. Anledningen till vår utflykt var kanske inte så rolig, då det var en begravning som kallade. Men samtidigt så gav det möjlighet att träffa nära och kära och Helena stortrivdes riktigt då hon fick äta pannkakor med barnbarnen. Bus och lek, de tillhör ett skönt folk de där barnbarnen och de gör och säger så roliga saker hela tiden. Nu är vi tillbaka på båten. Och våra möten med barn har fortsatt. Det kom förbi en skön familj, pappa och två grabbar. Den minsta pojken hade en massa frågor. -Vad är det? Han pekar på pollaren på kajen. Helena svarade på frökenvis att -Det är en pollare, som man knyter fast båten i. Och så höll han på pojken, med frågor om allt. Emellanåt lyckades pappan och den äldre pojken flika in med någon fråga också. Samtalet gled in på framtiden, vad ska vi göra med båten. Vi berättade att vi ska ha verksamhet på båten och om allt blir som vi tänkt så kan ni pojkar komma och äta glass på båten. När Helena säger denna trevliga nyhet så tittar hon samtidigt på den mindre pojken och Helena ler med hela ansiktet. Men svaret hon fick blev inte som hon tänkt. Han svarar kort och torrt; -Jag har redan glass hemma i frysen! Häpp! Och glassdiskussionen var därmed avslutad. Helena skrattade hjärtligt. Barn kan ibland verbalt göra platt fall på ett ämne. Därefter så ville inte riktigt pojken gå utan frågorna fortsatte att hagla om diverse annat, om allt skulle man nog kunna påstå utom om glass. Och med lite lock och pock från storebror och pappa så släppte han tillslut taget om oss för att följa med hem och äta gulasch. En skön familj, välartade barn och den minste blir nog något stort när han blir stor.

 

Senare på kvällen så kom en bekant förbi med sina pojkar, ungefär i samma ålder som familjen tidigare. Och det är ju roligt med barn, hur olika de kan vara. Denna gång så sattes Helenas franska nerver igång. Denna lilla pojke var inte nyfiken verbalt utan tillhörde den mer utforskande sorten som ska ta reda på allt själv. Så han for runt, tack och lov med sin cykelhjälp på knoppen. Vi tror inte alltid att alla förstår som kommer förbi att det fortfarande är en byggarbetsplats där en hel del faror lurar. Nedgången till undervåningen är livsfarlig, ett hål i övre däck där ett fritt fall på två meter kan bli följden om man inte ser upp. Vår trappa ner är rätt komplicerad om man inte gått i den förut och vi saknar räcke att hålla sig i. Sen finns det hål i däcket där prismor suttit osv. Självklart lyckas många träffa detta hål.  Att då ha en nyfiken pojke som springer före de vuxna i sin utforskarjakt kan bli rätt så påfrestande. Helena for runt efter pojken för att garantera säkerheten. Vi känner ju starkt att det är vårat ansvar ifall olyckan är framme och inget får hända helt enkelt. Efteråt pustar Helena ut och säger; -Så olika barn är! Den sistnämnde pojken kommer också bli något stort, och det skadar inte att han har cykelhjälm på. Gärna i fem-sex år till medan han tar reda på hur allt hänger ihop i världen.

 

Ja säkerhet är ytterst viktigt. Och vi fortsatte vår diskussion kring ämnet. När vi växte upp på varsin skärgårdsö så fick vi färdas tidigt i livet över vatten för att ta oss till skolan och vi var ute till sjöss om somrarna. Vi bodde med vattnet bara några meter ifrån hemmet båda två. Vi var nog nyfikna och testade saker men vi vill gärna tro att något samtidigt var lite annorlunda då. Vi tog nog till oss vuxnas uppmaningar bättre på den tiden och vi trotsade inte med att testa varje fara. Utan vuxna så åkte vi långt redan i småskoleålder, åkte buss och färja och Waxholmsbåt eller egen snurra och vi gick rätt så långt för att ta oss till och från skolan. Och vi reste alltid utan vuxna. Kanske att friheten samtidigt fick oss möjligheten att stilla vår nyfikenhet, vi var inte ständigt uppassade och ledsagade och kontaktbara med mobiler och annat. Vi var helt enkelt tvungna att ta ansvar. Eller så är det helt enkelt så att barn som växer upp med båtar och havet har lärt sig från födseln och att barn som inte är bekanta med miljön lättare utforskar på ett farligare sätt. Uppmaningen att ”sitt ner i båten” är ju självklar för den som alltid åker båt. Ämnet är intressant och kan säkert vridas och vändas på i evighet. De som är ute och långseglar med sina barn har säkert en massa kloka erfarenheter kring ämnet.Och har säkert stött på skillnader också.

 

Ja nu har vi ju inte bara umgåtts med barn utan vi har ju även byggt lite båt. Det har varit landgångsfästet som stått på dagordningen.

 

 

Tjoppe håller på att tillverka landgångsfästet. Här svetsar han. Vår svets har visat sig vara ett mycket bra ting att äga, och att kunna svetsa rostfritt när man har båt är guld värt.

 

 

Här testar vi innan vi gör hål för diverse fastsättning.

 

 

Det är inga vanliga borrar man gör hål i rostfritt med. Tjoppe tar i och tillslut så har vi snygga hål.

 

 

Helena testar att trä i stången som ska låsa landgången på plats.

 

 

Och Tjoppe testar fästet på båten. Nu ska den rundas av i kanterna så den lättare kan spela i sitt fäste, den måste kunna röras uppåt och nedåt, allteftersom en båt förflyttar sig och landgången ska följa med.

 

 

Här har Tjoppe fallit på knä för att runda av kanterna. Och därefter testas den på nytt på plats.

 

 

Sådär ja. Nu kan vi ta det nytillverkade fästet och skruva fast det på själva landgången. Men det lämnade vi till morgondagens pyssel. Istället plockade vi fram de nyinköpta hjulen.

 

 

Och så testade vi dem med att lägga dem löst på plats och vi diskuterade vidare kring vårt landgångstema. Man kan tycka att det inte är så mycket arbete med en enkel landgång, men som med det mesta så kräver det lite tänk bakom och många små moment innan man har tinget färdigt och klart. Det händer liksom inte bara.

 

Vad som däremot hände liksom bara, var att Tjoppe hade med sig lite lunch då han åkt iväg för att skaffa mer byggmaterial.

 

 

Danska Smörrebröd på den danska fiskebåten. Fantastiskt gott. Tyvärr inte en Tuborg till då vi håller strikt på nykterheten då vi arbetar.

 

 

Därefter jobbades det lite smått och gått med divese. Helena tog sig an det gamla ankaret som hon knackat fri från gammal färg.

 

Och Tjoppe har hängt upp vår fina båttavla som vi velat kring, ska vi ha den eller inte. Men nu hittade vi den fina platsen ovanför lejdaren vid nedgången till maskinrummet.

 

 

Och så fernissade vi landgången ännu ett lager.

 

Mycket nöjda med dagen så avslutade vi den med lite skön musik, Frank Sinatra, Glenn Miller, Monica Z och Norah Jones samtidigt som vi smuttade på ett glas vin på akterdäck. Och därefter gick vi in och åt nötrullader fyllda med parmaskinka och mozzarella.

 

Knop och Stek!

 

Tjoppe och Helena

 

 

 

Nu har äntligen kylan släppt sitt grepp, Juni blev en hel del regn men faktiskt stunder av sol också, om än korta. Fast det som avgjorde mest var att Juni blev en kall historia, så det kändes inte som sommar. Nu har kvicksilvret stigit några grader och när solen tittar fram, ja då är det varmt och skönt. Äntligen så fryser man inte utan jacka, utan tvärtom så är linne och t-shirt perfekta plagg. Ja något på underkroppen såklart också, för att köra klädkod Ankeborg ligger oss inte varmt om hjärtat.

 

Vi har kämpat på med vårt landgångsfäste och själva landgången. Och vid sidan av detta så arbetas det hårt på olika håll med våra pollare. Att ha ett fartyg utan att kunna förtöja i något ordentligt är inget att sträva efter, och vi känner att den tillfälliga lösningen behöver komma till en ände. Nu är det äntligen på gång och inom snar framtid kan vi börja skruva och bulta fast nya fina pollare. Och därefter kan vi kasta loss och använda båten också. Som vi längtar.

 

Vi behöver ju använda båten lite och se att allt fungerar som tänkt, eller som Tjoppe säger;        -Man behöver bli kompis med sakerna. Vi har som litet mål, om allt nu går vägen, att sticka ut till en liten ö i Kattegatt. Danmarks mest isolerade ö Anholt. Här bor 160 personer året runt. Ön tillhörde en gång i tiden Morup i Halland. Till Morup tog man kvinnorna från ön när de skulle till att föda. Nu finns det en sägen som säger att det heter Morup för att här gick ”mor upp”. Om detta stämmer har vi försökt att hitta fakta på, men vi har inte funnit fog för att det verkligen stämmer. Senare så skulle ön komma att tillhöra Danmark, och detta gick enligt sägen till så att de danska förhandlarna ställde ett ölstop på Anholt, på kartan, och döljde ön för svensken när man skulle dra den nya landgränsen.Således kom Anholt att tillhöra Danmark.

 

Ön är otroligt vacker och går man in på öns turistsida så skriver de om alla fantastiska saker som ön kan erbjuda, men varnar dock samtidigt att man kan ”bli beroende” av ön. Trots att här finns lugnet och stillheten och att allt är vackert som i paradiset så finns det inte egentligen så väldigt mycket att göra på denna 22 kvadratmeter stora ö som till största del består av öken. Men har man väl en gång besökt ön, så kommer man gärna tillbaka, och många förälskar sig i ön.

 

När vi googlade lite om ön så återfanns dessa rader från ett reserepotage;

 

Öns fotbollslag heter Anholt United. Klubben återfinns inte i någon erkänd liga. Laget består av spelare som är bofasta på Anholt eller har sommarhus där; motståndare är tillfälligt uppsatta lag som möter hemmalaget på Anholt Stadion, en lätt sluttande gräsplan vid vägen. Hemmalaget brukar hälsas med stort jubel och laget svarar med att vinka mot publiken på ena sidan och korna på den andra, även om korna för tillfället skulle vara på annat bete. Anholt vinner alltid.

– Du förstår att domaren kommer från ön, säger Thomas, Anholts taxichaufför.

Bortalag och -publik accepterar detta jäv. Varje kvart är det ölpaus – inte bara för publiken.

 

Inte vill man missa detta, så vi hoppas vi får tillfälle att besöka ön redan denna sommaren.

Landgången har vi arbetat med. Slipat till våra pluggar och oljat ett par vändor.

Nu har vi fernissat ett lager så här långt.

Tjoppe gjorde hål i det rostfria landgångsfästet.

Den ska skruvas uppifrån och bultas från sidan så den sitter rejält.

 

Sexton fästpunkter..

Helena arbetar hårt..

Tjoppe likaså..

Och det kändes mycket bra när den väl satt på plats..

Tjoppe torkar bort överflödig sika..

Sådär ja, nu väntar vi bara på att landgången ska bli klar..

Vi bröt till slut upp, solen värmde gott fast det var kväll och Tjoppe passade på att njuta som på danskt vis..

Jo man får inte glömma bort att njuta av tillvaron. Och visst ser det skönt ut när kapten har slagit sig till ro med ett glas vin på vår låda i aktern. Huvudkudde också.

 

Käka landgång?!

 

Tjoppe och Helena

 

 

Vi har fått leverans av det rostfria fästet som ska sitta på relingen och i sin tur i landgången. Efter en hel del diskussion om hur detta fäste ska se ut för att båten kunna röra sig så väl upp och ner (vatten nivån ändrar sig ständigt) samt även fram och tillbaka i sidled (båten vandrar ju i sina förtöjningar) så bestämde vi oss för en enkel men bra konstruktion.

 

 

Tjoppe demonstrerar här hur landgången ska fästas. Ett genomgående rör kommer att löpa genom landgången så den kan röra sig uppåt och nedåt och sen ska ett par rejäla hjul sitta undertill i andra änden av landgången för att följa med i sidled.

 

Det sitter ett par ”öron” på relingsplåten. Sen ska plåten bultas rejält och så skyddar den även själva relingen när det klivs ombord med diverse skor i storlek 38, 43, 27 och 41 och vilka storlekar nu alla kommer att ha när båten börjar besökas av allehanda glada människor.

 

Landgången som är mycket fin men i behov av renovering fick sig en omgång vård.

 

 

Tjoppe började med att ta bort gammal plåt och räcket och gjorde den ren från beslag.

 

 

Därefter tog Helena över och slipade bort den gamla fernissan.

 

 

Det är riktigt roligt att ta tillvara på gammalt och inte alltid köpa nytt. Här är landgången slipad men det fattas några skruv och plugg.

 

 

Vi saknade plugg i rätt dimension, så då blev det att tillverka nya. Helena borrar plugg för glatta livet.

 

 

Så här ser plankan ut efteråt. Blandning av lim och banka i pluggen stod på nästa meny.

 

 

Nu ska limmet torka så pluggen kan slipas ner. Sen blir det till att olja och fernissa. Under tiden Helena arbetade med detta trevliga jobb så hade Tjoppe en betydligt tuffare tillvaro.

 

 

Tjoppe arbetade hårt och mycket hårt med att göra ett hål i styrhyttstaket där diverse kablar såsom VHF antenn och liknande ska ledas igenom. Men innan detta moment så behövdes det då ett hål. Taket på styrhytten har ett lager av durkaluminium som är ett tämligen lätt material att ta sig igenom om inte nu Tjoppe råkade sätta hålet där det låg ett gammalt fäste till skorstenen. Utav alla kvadratmeter på taket som Tjoppe hade att välja på så lyckades han träffa mitt i prick på fästet. Och detta resulterade i höjljudda vokabulärer över hamnplan, ibland i höga C och ibland med avbrott för att åka och inhandla krafigare borr.

 

 

Tjoppe borrar och svär, borrar och svär. -JÄVLAR!! Och en massa andra mindre lämpade ord.  Helena höll sig lite på sin kant medan det hela pågick men vågade vid ett tillfälle fråga lite vackert att -Vill du ha fika snart, älskling? Tjoppe väste tillbaka mellan tänderna; -Inte förrän jag fått upp det här jävla hålet!! Helena svarade tyst för sig själv då att -Ja då blir det väl fika först i morgon då.

 

Och tillslut, så lyckades han få ett runt fint hål genom taket. Det var väl förväl, både för Tjoppes hals, möjliga barnaöron och för den fikasugna Helena.

 

 

Här är den sablans biten som fick fikapausen att dröja. En synnerligen god nektarin och en kopp te och en betydligare gladare Tjoppe följde därefter.

 

 

Tjoppe började därefter dra sina kablar. Och vi bröt tillslut för dagen för klockan sa så. Och Tjoppe pustar ut på akterdäck med ett gott och kallt glas med öl.

 

 

En välförtjänt öl. Dagen hade börjat med regn och åska och ett hål som inte ville bli hål. Men dagen slutade med en kall öl, solsken och en fin genomföring i styrhyttstaket för diverse kablar. Tjoppe satt kvar ett bra tag och njöt av kvällen och funderade lite. På vad vet man aldrig.

 

 

Tjoppe tänker i kvällssolen.

 

Därefter gick vi in för en bit mat. Som vanligt dukade vi under ganska fort, vi håller nog samma sömnschema som våra barnbarn befarar vi.

 

Stick i stäv! (Uttrycket har ett nautiskt ursprung och syftar på att man styr ett fartyg rakt emot vinden)

 

Tjoppe och Helena