Vi har varit på rymmen ett tag och lämnat båten i  goda vänners händer. Anledningen till vår utflykt var kanske inte så rolig, då det var en begravning som kallade. Men samtidigt så gav det möjlighet att träffa nära och kära och Helena stortrivdes riktigt då hon fick äta pannkakor med barnbarnen. Bus och lek, de tillhör ett skönt folk de där barnbarnen och de gör och säger så roliga saker hela tiden. Nu är vi tillbaka på båten. Och våra möten med barn har fortsatt. Det kom förbi en skön familj, pappa och två grabbar. Den minsta pojken hade en massa frågor. -Vad är det? Han pekar på pollaren på kajen. Helena svarade på frökenvis att -Det är en pollare, som man knyter fast båten i. Och så höll han på pojken, med frågor om allt. Emellanåt lyckades pappan och den äldre pojken flika in med någon fråga också. Samtalet gled in på framtiden, vad ska vi göra med båten. Vi berättade att vi ska ha verksamhet på båten och om allt blir som vi tänkt så kan ni pojkar komma och äta glass på båten. När Helena säger denna trevliga nyhet så tittar hon samtidigt på den mindre pojken och Helena ler med hela ansiktet. Men svaret hon fick blev inte som hon tänkt. Han svarar kort och torrt; -Jag har redan glass hemma i frysen! Häpp! Och glassdiskussionen var därmed avslutad. Helena skrattade hjärtligt. Barn kan ibland verbalt göra platt fall på ett ämne. Därefter så ville inte riktigt pojken gå utan frågorna fortsatte att hagla om diverse annat, om allt skulle man nog kunna påstå utom om glass. Och med lite lock och pock från storebror och pappa så släppte han tillslut taget om oss för att följa med hem och äta gulasch. En skön familj, välartade barn och den minste blir nog något stort när han blir stor.

 

Senare på kvällen så kom en bekant förbi med sina pojkar, ungefär i samma ålder som familjen tidigare. Och det är ju roligt med barn, hur olika de kan vara. Denna gång så sattes Helenas franska nerver igång. Denna lilla pojke var inte nyfiken verbalt utan tillhörde den mer utforskande sorten som ska ta reda på allt själv. Så han for runt, tack och lov med sin cykelhjälp på knoppen. Vi tror inte alltid att alla förstår som kommer förbi att det fortfarande är en byggarbetsplats där en hel del faror lurar. Nedgången till undervåningen är livsfarlig, ett hål i övre däck där ett fritt fall på två meter kan bli följden om man inte ser upp. Vår trappa ner är rätt komplicerad om man inte gått i den förut och vi saknar räcke att hålla sig i. Sen finns det hål i däcket där prismor suttit osv. Självklart lyckas många träffa detta hål.  Att då ha en nyfiken pojke som springer före de vuxna i sin utforskarjakt kan bli rätt så påfrestande. Helena for runt efter pojken för att garantera säkerheten. Vi känner ju starkt att det är vårat ansvar ifall olyckan är framme och inget får hända helt enkelt. Efteråt pustar Helena ut och säger; -Så olika barn är! Den sistnämnde pojken kommer också bli något stort, och det skadar inte att han har cykelhjälm på. Gärna i fem-sex år till medan han tar reda på hur allt hänger ihop i världen.

 

Ja säkerhet är ytterst viktigt. Och vi fortsatte vår diskussion kring ämnet. När vi växte upp på varsin skärgårdsö så fick vi färdas tidigt i livet över vatten för att ta oss till skolan och vi var ute till sjöss om somrarna. Vi bodde med vattnet bara några meter ifrån hemmet båda två. Vi var nog nyfikna och testade saker men vi vill gärna tro att något samtidigt var lite annorlunda då. Vi tog nog till oss vuxnas uppmaningar bättre på den tiden och vi trotsade inte med att testa varje fara. Utan vuxna så åkte vi långt redan i småskoleålder, åkte buss och färja och Waxholmsbåt eller egen snurra och vi gick rätt så långt för att ta oss till och från skolan. Och vi reste alltid utan vuxna. Kanske att friheten samtidigt fick oss möjligheten att stilla vår nyfikenhet, vi var inte ständigt uppassade och ledsagade och kontaktbara med mobiler och annat. Vi var helt enkelt tvungna att ta ansvar. Eller så är det helt enkelt så att barn som växer upp med båtar och havet har lärt sig från födseln och att barn som inte är bekanta med miljön lättare utforskar på ett farligare sätt. Uppmaningen att ”sitt ner i båten” är ju självklar för den som alltid åker båt. Ämnet är intressant och kan säkert vridas och vändas på i evighet. De som är ute och långseglar med sina barn har säkert en massa kloka erfarenheter kring ämnet.Och har säkert stött på skillnader också.

 

Ja nu har vi ju inte bara umgåtts med barn utan vi har ju även byggt lite båt. Det har varit landgångsfästet som stått på dagordningen.

 

 

Tjoppe håller på att tillverka landgångsfästet. Här svetsar han. Vår svets har visat sig vara ett mycket bra ting att äga, och att kunna svetsa rostfritt när man har båt är guld värt.

 

 

Här testar vi innan vi gör hål för diverse fastsättning.

 

 

Det är inga vanliga borrar man gör hål i rostfritt med. Tjoppe tar i och tillslut så har vi snygga hål.

 

 

Helena testar att trä i stången som ska låsa landgången på plats.

 

 

Och Tjoppe testar fästet på båten. Nu ska den rundas av i kanterna så den lättare kan spela i sitt fäste, den måste kunna röras uppåt och nedåt, allteftersom en båt förflyttar sig och landgången ska följa med.

 

 

Här har Tjoppe fallit på knä för att runda av kanterna. Och därefter testas den på nytt på plats.

 

 

Sådär ja. Nu kan vi ta det nytillverkade fästet och skruva fast det på själva landgången. Men det lämnade vi till morgondagens pyssel. Istället plockade vi fram de nyinköpta hjulen.

 

 

Och så testade vi dem med att lägga dem löst på plats och vi diskuterade vidare kring vårt landgångstema. Man kan tycka att det inte är så mycket arbete med en enkel landgång, men som med det mesta så kräver det lite tänk bakom och många små moment innan man har tinget färdigt och klart. Det händer liksom inte bara.

 

Vad som däremot hände liksom bara, var att Tjoppe hade med sig lite lunch då han åkt iväg för att skaffa mer byggmaterial.

 

 

Danska Smörrebröd på den danska fiskebåten. Fantastiskt gott. Tyvärr inte en Tuborg till då vi håller strikt på nykterheten då vi arbetar.

 

 

Därefter jobbades det lite smått och gått med divese. Helena tog sig an det gamla ankaret som hon knackat fri från gammal färg.

 

Och Tjoppe har hängt upp vår fina båttavla som vi velat kring, ska vi ha den eller inte. Men nu hittade vi den fina platsen ovanför lejdaren vid nedgången till maskinrummet.

 

 

Och så fernissade vi landgången ännu ett lager.

 

Mycket nöjda med dagen så avslutade vi den med lite skön musik, Frank Sinatra, Glenn Miller, Monica Z och Norah Jones samtidigt som vi smuttade på ett glas vin på akterdäck. Och därefter gick vi in och åt nötrullader fyllda med parmaskinka och mozzarella.

 

Knop och Stek!

 

Tjoppe och Helena