Veckan har varit lugn så tillvida att inga arga barn har haglat några besvikelser över oss för någon bortkommen giraff. Och då är ju mycket vunnet. När vi på det får en strålande sol med årets hittills varmaste temperaturer – ja då trivs Tjoppe. Att vi samtidigt kånkar runt på en järnbeskodd reling på ett par hundra kilo, ja det är ju ingenting.

Men nu gick vi lite före i händelserna. Vi har ju innan vi kom till den järnbeskodda delen då fortsatt med vårt limmande och skruvande. -Ketchup tack! -Senap tack! -Vitlökssåsen tack! Tjoppe gastar ut när han inte hittar limflaskan längre och Helena räcker då över den. Sen lägger han en snygg ketchupsträng med limmet över plankan. Just detta är vi experter på sedan korvens år. Det var året då vi plastade skrovet och enligt Tjoppes son så levde vi på grillad korv morgon, middag och kväll. Det var ju kanske inte helt sant, för vi åt faktiskt smörgås till frukost. Hursomhelst så har vi lagt många strängar av ketchup, såväl riktig på korv och i form av lim på trä.

Solen skiner och Tjoppe njuter. Att limma och skruva i solen är riktigt mysigt. Och samtidigt skvalar radion ut lite trevlig musik.

Helena ger sig på skägget som vi kallar det. När vi plastade brädgången så blir det en liten vass och fransig kant upptill. Nu när vi ska ta vid med relingen så sticker detta upp som på en orakad karl. Tigersågen och sen så är båten nyrakad och fin.

Nu borde detta vara ett lämpligare arbete för Tjoppe, karl och skäggig som han är. Men då Helena är lite av skäggiga damen..nä nu hittade vi på. Nog har här ansats lite smalben och annat hos denna släthyade flicka – men då utan tigersåg bör upplysas.

Lite blandade bilder från en trevlig dag på båten. Reling håller på att byggas för full.

Och så här långt kommet så hade vi ”relingat” så långt att den järnbeskodda akterdelen av relingen återstod. På detta järn sitter även pållarna som vi förtöjer båten i. Så vi fäste förtöjningarna i spygatterna istället och då kunde vi ge oss på akterbiten.

Vi har innan vi kom så långt diskuterat en hel del huruvida vi skulle behålla denna järnbit eller inte. Men några saker avgjorde beslutet att riva. Dels så satt bara pållarna i järnbiten och inte ner i spanten som annars brukligt är. Järnbiten satt förvisso bultad ner i spanten, men bultarna hade rostat och nästan gått av. Däremot är spantena jättefina – ek är hårt, otroligt att eken vinner mot metall. Och under järnbiten så bestod relingen av trä som på sina ställen var illa åtgången. Så vi bestämde oss för att slita bort denna lilla pjäs på 200 kg. 

Här har vi sakta börjat lyfta på relingen. Vi stoppar under klossar vartefter för att behålla luftavståndet när vi vandrar fram för att kapa bultarna vartefter. På flera ställen behövs inte tigersågen, utan vi kan lyfta den för hand med följden att  fästet i spanten släpper.

Tjoppe inspekterar för att se vart fästena sitter. En kofot kommer man långt med när man ska demolera.

Nu åker den gamle pållaren. Det är inte längre så lätt att kliva i och ur båten. Men vem har sagt att det ska vara lätt i livet?

Här kapar Tjoppe toppen på en bult.

Vi höll säkert på i en timme med att få relingen att släppa sitt grepp. Men då innehöll timmen en fika också. Det var varmt och tungt så då behövs en paus.

Bye bye reling..nu hänger du på en skör tråd. (eller inte för tvåhundra kilo ligger rätt still även om den inte är fastsatt)

Vi pustar ut innan vi går över på del två, det vill säga att baxa iland pjäsen. Vi lyfter den i varsin ände, så gott det nu går på två man och konstaterar att man behöver vara tre man. Vi ringer den tredje mannen som visst gladeligen hjälper till. Men han kan först kl 17 efter jobbet. När samtalet är avklarat och Tjoppe lagt på luren så blir hans kommentar; -Klockan 17 så har vi redan slängt iland järnbiten du och jag! Ja ha, tänkte Helena. En liten men stark tjej på dryga femtio kilo tillsammans med Tjoppe, det blir inte två man utan en-och-en-halv-man. Och biten väger 200 kg. Det ska nog gå, kom hon fram till. Nu är ett grundläggande drag hos oss båda att vara positiva – men visst, det finns begränsningar.

Som läsarna nu säkert förstår, så springer man inte runt och fotar samtidigt som man kånkar runt på ett par hundra kilo. Så därför saknas lite bilder i händelseförloppet.

Men här har vi kommit såpass långt att vi kan ta en paus och vila armar och rygg.

För att göra Helena lite starkare så använder hon sig av spännband, likt en flyttkarl. För starka ben har hon. Och tillslut så låg pjäsen på kajen. Det tog en timme att kånka, och klockan var inte så mycket som 17 så Tjoppe fick rätt!

Och i och med detta så kunde vi sätta punkt för något vi sett fram emot länge.

Vi har under fyra och ett halvt år kånkat iland så mycket bråte. Vi har rivit så mycket gammalt vi bara kunnat. Tillexempel så bestod bara styrhytten av stolpar ett tag för vi klädde av den helt och gjorde om den från början. Och så har vi hållt på. Och kappen ovanför motorn inte att förglömma..och plåtar på skrovet, järnbalkar i lastrummet (numera salongen), innerklädsel på skrovsidorna, dåliga däckplankor, osv. Och nu så har vi burit i land den sista pinalen från den gamla fiskeskutan som inte längre ska få vara del av båten. Nu kan vi stolt sträcka på ryggarna och borsta av oss från allt gammalt. Det var inte gjort på en kvart direkt, det tog år.

Vi firade kvällen med ett glas bubbel uppe på däckstaket i solnedgången. Med lite slitna kroppar så höjde vi glasen för en skål för ett gott dagsverke.

Hopp-i-land!

Tjoppe och Helena