Nu har vi fått ner pannan på sin plats, i ett av båsen nere i maskinrummet.

Det gick som en dans att få ner pannan, vi hade innan funderat och planerat hur vi lättast skulle kunna baxa ner den på två personer. Men med hjälp av ett kedjeblock, språngbräda att gå på och ett par rejäla spännband att lägga om axlarna så blev det nästan löjligt enkelt. När pannan väl var på plats så firade vi det med lite lunch på kajen. Av en händelse så hade Helena slängt ihop en liten jansson kvällen innan och till det åt vi en sillsvans som Tjoppe brukar säga.

Enkelt men gott, håller man på som vi så finns det inte utrymme för oxfilén till höger och vänster. Men det finns fantastiskt god mat som är i princip gratis om man lägger ner lite tid och har sinne för att ta rätt på allt. Inget får förfaras, brukar Helenas pappa säga. Vill man ha utrymme för att göra annat för sina silvermynt, som att bygga en båt, så är Helenas pappas devis guld värt. 

Mätta i magarna så delade vi upp oss i två högar. Helena uppe i styrhytten och Tjoppe nere i maskinrummet. Helena la på första lagret ljusgrått i den lilla hörnan som stått omålad en tid. Grått grått, grått grått..färgen går igen.

Tjoppe reglade upp taket i de två återstående båsen närmast tankarna. Och när vi kom till att få upp de brandsäkra skivorna så hjälptes vi åt då de är blytunga. Vi hann klart taket i båset på babords sida och satte punkt där.

Innan vi for hem så testade Tjoppe gassvetsen, som snart ska användas. Snygg kis kan vi konstatera!!

Hemma blev det favoritsysselsättning, middag med snark i soffan. 

Skota hem!

Tjoppe och Helena