Även om Paris fick vänta fyrtio långa år på min comeback har Frankrike aldrig varit utan besök, andra hörn har fått äran. Inte minst valde vi att segla utmed den franska sidan på vår väg ner mot Medelhavet för ett gäng år sedan. Vad som lockade den gången var framför allt den goda maten. Nu ville jag tillbaka. Så Caroline och jag hoppade på ett tåg som lovade ta oss till staden där Loire-dalen möter havet, till Nantes…
Läs mer »
Som sjöman lär man ju känna en hel del människor, andra sjömän inte minst. Så när det svenska tremastade segelfartyget T/S Gunilla häromdagen gled in i vår vik damp det ner en fråga: ”Är du här?”. Den kom från Hanna, som jag jobbade tillsammans med för ett år sedan. Senast vi sågs var på en svängig jazzklubb i Stockholm…
Jag har nu landat i ankarviken utanför Palmeira, den lilla fiskebyn på Sal i Kap Verde. Ryktet om min ankomst hade redan hunnit före mig, så när jag steg ut på flygplatsen stod Konstruktören och Werner redo. De har varit här ett tag nu och hunnit lära känna en hel del folk, så det var ingen överraskning att de hade fixat transport. De hade nämligen fått låna bilnycklarna av byns polisman – hans privata bil, ska jag snabbt tillägga, ingen officiell polisbil med sirener och allt. Men jag måste erkänna att det kändes lite extra välkommet att rulla in i Palmeira på det sättet… nästan som en hedersgäst med eskort…
Läs mer »
”Ah, det är du som är kamelflickan!”
Inte hela redaktionen hade koll på vem jag var, trots att jag skrivit flera artiklar för Odyssé – tills en av dem blev påmind av en annan medlem om just det numret som gav mig priset för ”årets artikel”. Till skillnad från vanliga seglingsskildringar hade jag skickat in en bild med två kameler och fyra ryttare och en spännande text om hur det var att övervintra med sin segelbåt i Tunisien. Och till skillnad från de klassiska förstasidorna med bilder på blått hav, solnedgångar och horisonter, var det ju lättare att minnas två kameler. Att jag ändå behövde presenteras på nytt berodde förstås också på att min penna hade tystnat i tidningen i samma veva som Tjoppe plötsligt var borta…
Läs mer »
Här kommer en hälsning från havet, mitt mellan Grönland och Norge! Att korsa detta vilda hav tar fyra dagar, och just nu är sjön gropig. Freya kränger och studsar fram, men allt är lugnt ombord – vi har sjöstuvat henne från brygga ner till maskinrum…
Läs mer »
”Du har vänner över hela jordklotet!” utbrast en vän, och jag log – det ligger något i det. Mina vänner, var och en en gnistrande juvel, är utströdda som stjärnor över en ökenhimmel. Tiden räcker inte alltid till för att hålla dem nära, men när hjärtat kallar eller en glimt av anledning tänds, flammar kontakten upp igen. Ibland är det de som sträcker ut en hand, ibland jag, och ibland sker det för att själen längtar efter deras ljus. På varje resa vävs vänskapsbanden samman, och vilka trådar som flätas beror på resmålet, sammanhanget och var i livet våra vägar mötts…
Vad gör man när hemmet är en båt man sålt, men hjärtat fortfarande bor på havet? Jag befinner mig på Madeira, ombord på Nómada. Efter mina dagar i Lissabon så har jag fortsatt fundera över livets frågor. Förra inlägget funderade jag på vad mitt resande står för. Till att nu fundera över vart mitt hem är. Ja, vart är mitt hem, var bor jag? Om jag det visste…
Läs mer »
Att vi redan kommit in i februari månad har jag lite svårt att förstå; det är med lättnad jag konstaterar att vargmånaden januari är förbi. Onekligen har det varit skönt att slippa ifrån de kallaste och mörkaste veckorna hemma. Och när jag snart reser så är det min förhoppning att jag kommer hem lagom till de tidigaste av vårtecken. Kanske inte i form av vårblomning, det är det nog för tidigt för, men kanske finns det annat som får vårkänslorna att spritta i kroppen; en nypumpad cykel som tar mig ut på tur på snöfria gator och få höra fåglarna kvittra…
Läs mer »
Betänkligt är att universums framskridande aldrig tar paus. Ändå sätter vi människor skarvar i tideräkningen och de senaste tolv månaderna ligger nu förpackade i ett förflutet år. Och precis som många av er andra så ägnar även jag dessa dagar åt att reflektera bakåt. Och bygga förhoppningar framåt. Så vad ser jag fram emot och hoppas på under det nya året?
Läs mer »
Åter tillbaka i Amora och jag vet, jag vet, att detta sannolikt är den sista gången jag kommer hit. I vart fall på mycket länge. Att jag över huvud taget hamnade här var lite av en slump; min vän i London som jag skulle ha mött upp fick plötsligt förhinder. Och istället för att boka om resan och fara direkt hem till Sverige så valde jag Lissabon…
Läs mer »
projektsunshine.se 