Barfota bränner däcket mina sulor, och jag trippar snabbt för att nå en bit skugga. Solen gassar het och vi ligger i en ankarvik på Teneriffa. Jag bär min våtdräkt, den jag en gång gav bort till Konstruktören i tron att jag aldrig mer skulle se den, än mindre använda den. Men nu sitter den åter på min kropp och jag är i full gång att göra mig klar för ett dopp. Denna kravlösa tillvaro med lata dagar känns så välbekant från åren med Wilma. Här guppar vi rätt ödsligt, så pass att inte ens internet når oss. Och av alla skeenden en seglare råkar ut för – dåligt väder, jobbig sjö, trångt och trasigt i perioder – så förlåter en dag som denna allt slit…
Natten hade snott med sig sömnen utan att ge mig någon ro; hur mycket jag än försökte lura tankarna så lyckades jag inte. Jag visste att det berodde på datumet, den 28 april; två år sedan Tjoppes tid tog slut. Utan att finna kraft att möta dagen blir jag kvar i sängen…
Jag inser att de mer långa och välarbetade texterna inte kommer hinnas med, allt för tätt händer spännande saker i mitt liv nu. Som sjöman har jag heller inga oceaner av fritid eftersom jobbet till sjöss fyller den mesta av tiden. Därför kommer inläggen framöver bli lite kortare, men förhoppningsvis dyka upp mer frekvent. Men det förutsätter ju såklart att fartyget har internet. Härom natten var vi uppe vid packisen, så långt norrut det går att komma med båt. Och på dessa breddgrader lyser satelliterna emellanåt med sin frånvaro…
Jag skulle vilja presentera honom för er, vem det är som kommer följa med mig på mina resor. Inte alls lika resvan som jag, men trygg ändå. Nu kommer han följa mig vart än jag går. Och jag som först hade tänkt resa ensam – men det gick helt enkelt inte att säga nej när jag såg hans vackra ögon…
Efter en timmes tjat ger jag med mig. Barnbarnet som just tagit studentexamen sitter i soffan med sina kompisar och över rummet har jag hört hennes röst repetitivt eka; ”Kom igen mormor, du kan väl följa med oss ut ikväll?”. Ungdomarna har som plan att åka in till Nyköping och gå på krogen – och nu vill de ha mig med…
I datorn hade jag en färdig text till nästa inlägg. Men så ångrade jag mig när det var dags att publicera. Dels för att den resa jag gör för att hitta solskenet ser ut att bli brokig. Jag tvekar, av flera anledningar. En handlar om min hälsa, för gallstenarna har tyvärr fortsatt ställa till det för mig. I veckan hade jag ett kraftigt anfall som varade i över tolv timmar. Jag kände att något var fel och det skickades ut en ambulans. Därefter fick jag söka akut igen ytterligare tolv timmar senare. Den sten som blockerat gallgången har nu släppt och inflammationsvärdena med den. Men två levervärden är fortsatt kraftigt förhöjda och jag ska därför tillbaka till sjukhuset här i Hammersmith på onsdag…
Det har inte varit någon bra dag. Begravningen är över och det var fantastiskt fint att se att så många slöt upp. Jag vill tacka, vet inte om jag hann göra det. Ceremonin blev vacker och originell. Tjoppe hade varit helnöjd, till gränsen exalterad. Han önskade mycket men kunde såklart inte veta om det skulle bli så. Det blev bättre. Det gick åt många timmar och det krävdes ett stort samarbete mellan oss som var engagerade. Nu kan vi nöjda pusta ut…
Här kommer ett inlägg utifrån havet. Vi har just lämnat en ankarvik 25 nautiska mil från Villasimius på södra Sardinien, där vi stannat för en god natts sömn. Tanken var inte alls att vi skulle segla som igår, planen var tvärt om att ta oss in till stan för att handla mat. Men sista natten i Villasimius rullade svallen in från en i övrigt vindfattig natt. Wilma la sig med bredsidan mot och krängde obevekligt sin svulstiga kropp från sida till sida. Och sömnen fick lida.
Men eftersom vi har gott om mat sånär som på frukt och grönt, tog vi beslutet att lämna Villasimius helt och fortsätta vår färd västerut. Det är tio dagar sedan vi senast besökte en mataffär och det kommer dröja ett par dagar till som det ser ut. Men det är ingen risk att vi svälter, för det behövs minst en månad eller två.
Dagen lovar fina vindar snett akterifrån och det blir sannolikt en lång dag på havet då prognosen lovar hård blåst i morgon. Men genom att komma närmare Carloforte kommer vi bort från den allra värsta blåsten. Livet är i övrigt gott, solen skiner och Kapten har just släppt ut fiskelinen så den går på släp bakom båten. Snart väntar frukost.
Skepp o Hoj
Röda strecket visar hur vi seglade igår och det tunnare rosa strecket visar dagens tänkta seglats…
Det har varit lite tyst på bloggen under veckan och anledningen är att vi varit ute på havet och seglat. Inte med Wilma utan som besättning på vår norska väns båt. Det hela blev lite hastigt bestämt och åter tillbaka i Monastir kan vi konstatera att allt klaffat perfekt. Sånär som på en huvudvärkstablett…
Hej igen. Nu är vi tillbaka med ett nytt utseende på bloggen. Vi hoppas vi fått allt på plats och verkar något konstigt, får du gärna höra av dig.
I Monastir blev vi mycket väl mottagna när vi (efter två dagar till havs) dök upp i marinan. Utanför EU är inklareringen mer omfattande och precis som i Marocko för ett gäng år sedan behövde vi (förutom hamnkontoret) besöka polisstationen samt expeditionen för tull- och migrationsfrågor. Nogsamt fick vi redovisa huruvida vi hade knark, vapen, tobak och sprit ombord. Vi nekade på samtliga punkter, utom på den om alkohol. Ombord på Wilma finns en bruten flaska OP Anderson – det är dyrbara droppar som det smuttas på varje påsk, midsommar och jul. Flaskan ska räcka i flera år och därför ransoneras innehållet som om det vore krigstider. Som tur var hade tullen inga invändningar mot den konstiga svenska spriten. Och vinet vi släpat med oss från Italien var inte av större mängd än att det ansågs vara för eget bruk. Drönaren däremot fick vi lämna ifrån oss. Den förvaras nu hos tullen och den får vi tillbaka när vi klarerar ut ur landet. Inklareringen avslutades med en inspektion ombord och först därefter blev vi tilldelade vår ”egna plats” i hamnen. Och inte vilken plats som helst, utan allra längst in i hörnet där vi ligger tryggast av alla – precis framför polisstationen.
Polisstationen ligger alldeles intill Wilma…
Trots att vi var trötta ville vi finna ett tunisiskt internet redan samma dag som vi kommit fram. Så i rask marsch gick vi ut på stan. Lite ovant mötte vi plötsligt en ickeeuropeisk kultur. Arkitekturen, klädmodet och årgången på bilarna skilde sig åtskilligt från Sverige. Men överallt vänliga människor som hälsade på oss utan att vara påflugna. När det blev dags att fråga efter vägen, fick Styrman Pimpsten åter plocka fram sin gamla skolfranska. Snart hade vi ett ungt par som visade oss hela vägen till butiken som sålde internet-abonnemang. Vi hade blivit rekommenderade att välja den franska mobiloperatören ”Orange” och snart kunde vi meddela våra nära och kära, att vi säkert anlöpt Afrika. Vi passade även på att växla till oss lite dinarer innan vi trötta, likt två förrymda björnar från sitt ide, återfann Wilma. Först lite mat och sen stöp vi i säng.
Vi har nu knåpat ihop en film från seglatsen mellan Sicilien och Tunisien. Sätt på ljudet, luta dig tillbaka och se hur vardagen ser ut till havs för oss.
projektsunshine.se 