Trodde aldrig att en eftermiddag i Saint-Malo skulle börja med att jag satt med byxorna vid knäna och paniken i bröstet. Genom toalettdörren hör jag plötsligt en smäll och ett kvinnoskrik. Min första tanke var att det kunde vara Caroline jag hört, men rösten var inte hennes – puh – men vänta, det kunde ju vara Annie…
Läs mer »
Här kring Mont Saint Michel är tidvattnet obarmhärtigt. Var sjätte timme byter landskapet skepnad. Som en slags havets rytm andas havet in och ut med stora, långsamma tag. Högvatten – medelvatten – lågvatten – medelvatten. Den oavbrutna rörelsen styrs av månens dragningskraft, och just här är den otroligt stark – vid stora floder upp till 14 meter. Att segla i dessa vatten gör man inte utan att ha tänkt efter. Jag vet av egen erfarenhet…
Läs mer »
Även om Paris fick vänta fyrtio långa år på min comeback har Frankrike aldrig varit utan besök, andra hörn har fått äran. Inte minst valde vi att segla utmed den franska sidan på vår väg ner mot Medelhavet för ett gäng år sedan. Vad som lockade den gången var framför allt den goda maten. Nu ville jag tillbaka. Så Caroline och jag hoppade på ett tåg som lovade ta oss till staden där Loire-dalen möter havet, till Nantes…
Läs mer »
Dagen efter fiskeäventyret packade vi ihop och fortsatte söderut. Målet för dagen var Ouray, den lilla bergsbyn som ofta kallas för ”The Switzerland of America”. Och det förstår man direkt när man ser de höga, vassa topparna som reser sig rakt upp runt den trånga dalen; det känns verkligen som att naturen har kramat in hela byn i ett hårt, vackert grepp – precis som i många schweiziska dalar. Men innan vi rullade in i Ouray var det ett annat mål som brände i mig: jag ville äta ”en riktig amerikansk burger” på amerikansk mark. Jag har förstås ätit hamburgare massor av gånger förr, men aldrig här – aldrig i själva burgarnas hemland. Det kändes nästan lite heligt på något sätt.
Läs mer »
När jag kommer till en ny plats brukar jag vilja ”dyka rakt ner i grytan”. Vad jag menar är jag vill landa mitt bland lokalbefolkningen på en plats som inte är anpassad för turister.
Och eftersom jag på de flesta resmål har vänner som bor där, kommer jag snabbt in i värmen. De tar med mig runt, visar hur allt hänger ihop, och plötsligt känner jag mig hemma – jag vet vart jag ska gå, hur saker fungerar och vad som är värt att se och göra. På så sätt får jag snabbt nya vänner på ett naturligt sätt, utan ansträngning. Särskilt bland seglare går det extra fort; ofta har den jag ska hälsa på redan berättat om min ankomst för sina vänner så nyheten sprids som ringar på vattnet…
Barfota bränner däcket mina sulor, och jag trippar snabbt för att nå en bit skugga. Solen gassar het och vi ligger i en ankarvik på Teneriffa. Jag bär min våtdräkt, den jag en gång gav bort till Konstruktören i tron att jag aldrig mer skulle se den, än mindre använda den. Men nu sitter den åter på min kropp och jag är i full gång att göra mig klar för ett dopp. Denna kravlösa tillvaro med lata dagar känns så välbekant från åren med Wilma. Här guppar vi rätt ödsligt, så pass att inte ens internet når oss. Och av alla skeenden en seglare råkar ut för – dåligt väder, jobbig sjö, trångt och trasigt i perioder – så förlåter en dag som denna allt slit…
Natten hade snott med sig sömnen utan att ge mig någon ro; hur mycket jag än försökte lura tankarna så lyckades jag inte. Jag visste att det berodde på datumet, den 28 april; två år sedan Tjoppes tid tog slut. Utan att finna kraft att möta dagen blir jag kvar i sängen…
Läs mer »
Jag inser att de mer långa och välarbetade texterna inte kommer hinnas med, allt för tätt händer spännande saker i mitt liv nu. Som sjöman har jag heller inga oceaner av fritid eftersom jobbet till sjöss fyller den mesta av tiden. Därför kommer inläggen framöver bli lite kortare, men förhoppningsvis dyka upp mer frekvent. Men det förutsätter ju såklart att fartyget har internet. Härom natten var vi uppe vid packisen, så långt norrut det går att komma med båt. Och på dessa breddgrader lyser satelliterna emellanåt med sin frånvaro…
Läs mer »
Jag skulle vilja presentera honom för er, vem det är som kommer följa med mig på mina resor. Inte alls lika resvan som jag, men trygg ändå. Nu kommer han följa mig vart än jag går. Och jag som först hade tänkt resa ensam – men det gick helt enkelt inte att säga nej när jag såg hans vackra ögon…
Läs mer »
Efter en timmes tjat ger jag med mig. Barnbarnet som just tagit studentexamen sitter i soffan med sina kompisar och över rummet har jag hört hennes röst repetitivt eka; ”Kom igen mormor, du kan väl följa med oss ut ikväll?”. Ungdomarna har som plan att åka in till Nyköping och gå på krogen – och nu vill de ha mig med…
Läs mer »
projektsunshine.se 