Att sova under stjärnorna

I mörkret har jag svårt att se Konstruktörens ansikte, men jag hör honom. ”Tvi, tvi, tvi…var det här din idé???”. Sanden han försöker spotta ut säger något om hur galet påhittet var att sova under bar himmel. Jag visste mycket väl att Konstruktören var lika skyldig som jag, fast han nu lekfullt försökte lägga ansvaret på mig. Klockan är halv fem på morgonen och förutom Konstruktören ser jag mina andra vänner sova hårt omvirade i sina filtar på stranden. Det behövs eftersom kylan tränger sig på. Trots att underlaget är knöligt, känns natten magisk. Emellanåt har jag vaknat till och då lyssnat till havets vågor som rullat in mot strand – och låtit min blick vila mot himlavalvets alla stjärnor. Till skillnad mot Konstruktören vaknade jag aldrig med sand i munnen. Det hela hade börjat med en fest på stranden som varat till sent inpå natten. En barbecue som blivit fantastiskt lyckad och som vi alla sent skulle glömma. Fast allt hade inte gått i lyckans tecken…

Läs mer »

Tankar i Portimao

I mitt sökande efter solsken befinner jag mig ännu på segelbåten Nómada. Jag har nu seglat etthundrafemtio sjömil. Förvisso inte mycket, men tillräckligt för att få tillbaka sjöbenen. Förutom solglitter på havet med besök av delfiner, mastens pendlande under stjärnklar himmel och segling in i mångata, har jag haft tid att fundera över framtiden. På havet tänker man bättre. Vi ligger nu ankrade i Portimao. Senast jag var här var för exakt ett år sedan. Såklart väcker det tankar och minnen…

Läs mer »

Att återse havet

Så släppte jag taget om land. För första gången sedan allt det tråkiga hände; min förlust av Tjoppe. Jag trodde aldrig jag skulle segla igen. Men här står jag igen, på en segelbåt med solen i mitt hår. Med drömmar som hänger i luften och måsar som på himlen far förbi mina bruna ögon. Visst var det orättvist. Det gjorde ont att förlora något så värdefullt…

Läs mer »

Den försenade födelsedagspresenten

Ledsen att dagarna för dig inte är så roliga här med allt meck” ursäktade sig Konstruktören en av dagarna han stod med hydraulolja upp till öronen. Jag bedyrade att det var lugnt, att jag förstod att styrningen var rätt så viktig att få dit innan vi kunde hitta på något annat. Nog för att jag hade några personliga önskemål. Men samtidigt är jag den som trivs i det enkla, inte minst är jag van att leva på liten yta där ständigt underhåll pågår (vilket tenderar vara fallet när man bor på en segelbåt). Får jag bara möjlighet att krypa upp i soffan med en kopp te och en bunt böcker och papper och penna, så trivs jag. Men så kom dagen trots allt, fast den satt lite hårt inne. Dagen då det hydrauliska styrsystemet åter fungerade så Konstruktören kunde lägga ifrån sig verktygen. Nu skulle jag äntligen få min försenade födelsedagspresent…

Läs mer »

Veckorapport från Lissabon

Trots att jag befinner mig i den smäktande huvudstaden Lissabon har inte alla dagar varit så glamorösa som man kunnat tro, av den enkla anledningen att vi under en veckas tid meckat med styrningen ombord på Nómada. Det hela började med att vi skulle undersöka varifrån det klonkande ljudet kom ifrån; styrningen hade under en tid krånglat (den hotade att fallera) och vi bar förhoppning om att det skulle räcka med att lufta det hydrauliska systemet. Men problemet skulle visa sig vara mer komplicerat än så. Och vi som ville ge oss ut på ankaret, stod snart helt utan fungerande manövrering…

Läs mer »

Var är hemma, var är borta?

Det var då. Mars månad och vi hade återvänt till Wilma några dagar för att i all hast få henne säljbar och tömd på personliga saker. Det mesta slängde jag, i ett enormt sopkärl jag hade placerat på varvsplanen under Wilma. Men tio lådor i vart fall fick gå med en lastbil till Halmstad. Resten gav vi till Konstruktören. Jag minns att jag stod med min våtdräkt med trekvartsärm som jag så många gånger snorklat i. ”Den kan du låna ut till dina damsällskap” sa jag och lät en hel bag med våtdräkter, dykarstövlar, handskar och annat gå över relingen från Wilma till Nómada. Jag trodde inte jag skulle återse något av det Konstruktören fick överta…

Läs mer »

Tillbaka i Lissabon

Minns tillbaka till mars månad. Min första reaktion hade varit att jag skulle sluta segla, att äventyret till sjöss var över. Inte bara för att Tjoppe hade fått sin dödsdom, utan för att jag helt enkelt inte ville längre. Inte nu när ödet ändå förde in mig på en ny livsresa. Jag ville flytta i land av den enkla anledningen att varje tanke på Wilma och segling smärtade. För att katastrofen var ett faktum. För att sagan hade nått vägs ände. Men även för att det i seglingens vågskål inte bara ryms azurblåa vatten, delfiner och magiska solnedgångar, utan även det faktum att man som seglare aldrig riktigt kan slappna av på grund av vädrets makter, för att det alltid kommer att finnas seglingar som är obekväma samt det aldrig sinande behovet av att underhålla båten. Sju år av äventyr fick räcka, kände jag då. Därför vände jag havet ryggen…

Läs mer »

Att omfamna framtiden

Bakom mig lämnade jag Lissabon. Samma morgon hade jag låtit handflatorna glida över Wilmas köl av betong som i morgontimmen kändes sval och skön. Jag viskade till henne. ”Ta hand om dig och vakta din nästa”. Avskedet lät jag gå fort och snabbt svalde jag tårarna som pockade på. Istället stegade jag ut i soluppgången med min resväska. Bort från det dammiga varvet, mot en ny framtid. Detta fick bli skiljelinjen mellan det som varit och det som komma skulle. Nu skulle jag omfamna framtiden vad den än månne föra mig. Nu var jag inte längre mitt gamla alias Styrman Pimpsten som haft som livsstil att segla…

Läs mer »

Ett bitterljuvt farväl

Min tid här i Lissabon håller på att rinna ut. Några få dallrande andetag av dagar återstår. Vännerna här har kommit att betyda något alldeles särskilt för mig efter allt som hänt. Avskedet kommer därför inte bli lätt. Några blir kvar men i övrigt verkar det som vi tids nog skingras, inte bara jag reser. Vi är fler som står i ett vägskäl till förändring. Amora kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, precis som vännerna. Men allra svårast kommer det bli att ta farväl av Wilma…

Läs mer »

Att ta emot en utsträckt hand

Utanför tågfönstret svepte det portugisiska landskapet fram. Öde marker varvat med korkekar passerade framför mina ögon på vägen inåt land. Målet för utflykten var att besöka min vän Anna och hennes man Roger. Ett första fysiskt möte där allt började med att vi följde varandras bloggar. De på äventyr i Europa med husbil. Vi med Wilma på havet. Flera gånger pratade vi om att sammanstråla, då de ofta följde kusterna med deras flyttbara hem på hjul. Men vi lyckades aldrig få till det. Nu skulle det äntligen bli av. Och det i ett läge då såväl deras liv som mitt förändrats. Husbilen såldes för ett par år sedan, idag bor Anna och hennes man i ett fint litet hus i Alentejo. Medan jag själv råkade ut för det fruktansvärda. Nu for omgivningarna förbi framför mina ögon medan tåghjulen betänkligt dunkade mot rälsen. Utan min Kapten. Snart utan båt. Men trots allt inte ensam. För med mig hade jag tagit min världsvana kompis Konstruktören. Han som alltsedan det tragiska trillade över mig, funnits där i vått och torrt…

Läs mer »