Hej, här kommer en liten reflektion från resans vägkant. Jag befinner mig på ännu en flygplats – vilken i ordningen detta år har jag tappat räkningen på, men miljön känns välbekant. Kanske för att jag jobbade på en flygplats i några år. Min stund här är rätt lång, men väntan? Nej, det vill jag nog inte kalla det ändå…
Läs mer »
”Du har vänner över hela jordklotet!” utbrast en vän, och jag log – det ligger något i det. Mina vänner, var och en en gnistrande juvel, är utströdda som stjärnor över en ökenhimmel. Tiden räcker inte alltid till för att hålla dem nära, men när hjärtat kallar eller en glimt av anledning tänds, flammar kontakten upp igen. Ibland är det de som sträcker ut en hand, ibland jag, och ibland sker det för att själen längtar efter deras ljus. På varje resa vävs vänskapsbanden samman, och vilka trådar som flätas beror på resmålet, sammanhanget och var i livet våra vägar mötts…
Barfota bränner däcket mina sulor, och jag trippar snabbt för att nå en bit skugga. Solen gassar het och vi ligger i en ankarvik på Teneriffa. Jag bär min våtdräkt, den jag en gång gav bort till Konstruktören i tron att jag aldrig mer skulle se den, än mindre använda den. Men nu sitter den åter på min kropp och jag är i full gång att göra mig klar för ett dopp. Denna kravlösa tillvaro med lata dagar känns så välbekant från åren med Wilma. Här guppar vi rätt ödsligt, så pass att inte ens internet når oss. Och av alla skeenden en seglare råkar ut för – dåligt väder, jobbig sjö, trångt och trasigt i perioder – så förlåter en dag som denna allt slit…
Vad gör man när hemmet är en båt man sålt, men hjärtat fortfarande bor på havet? Jag befinner mig på Madeira, ombord på Nómada. Efter mina dagar i Lissabon så har jag fortsatt fundera över livets frågor. Förra inlägget funderade jag på vad mitt resande står för. Till att nu fundera över vart mitt hem är. Ja, vart är mitt hem, var bor jag? Om jag det visste…
Läs mer »
Att vi redan kommit in i februari månad har jag lite svårt att förstå; det är med lättnad jag konstaterar att vargmånaden januari är förbi. Onekligen har det varit skönt att slippa ifrån de kallaste och mörkaste veckorna hemma. Och när jag snart reser så är det min förhoppning att jag kommer hem lagom till de tidigaste av vårtecken. Kanske inte i form av vårblomning, det är det nog för tidigt för, men kanske finns det annat som får vårkänslorna att spritta i kroppen; en nypumpad cykel som tar mig ut på tur på snöfria gator och få höra fåglarna kvittra…
Läs mer »
Med hårda vindar som idogt susar över ankarviken och som hindrar oss från att ta oss i land (eftersom en god sjöman stannar ombord och håller koll så inte ankaret släpper) så kände jag plötsligt hur rastlösheten började slå rot. Vad hittar man på medan man väntar på att regnet ska upphöra och vinden mojna? Rätta svaret är såklart; GÖRA GLASS!
Läs mer »
Sakteliga jobbar jag på att vänja mig vid mitt nordiska fädernesland (det vill säga Sverige, vilket kanske ter sig konstigt eftersom jag reser bort så ofta). Men i skarvarna mellan jobb och privata resor ”tar jag mig an” allt mer av den plats som jag nu bestämt mig ska få utgöra min geografiska plats på planeten; Halmstad…
Läs mer »
”Jag vill åka över och säga hej” utbrast jag till Konstruktören så snart det stod klart att det var samma segelbåt som jag sett på Grönland några månader tidigare. Till vår ankarvik här i Portimão hade en tvåmastad segelbåt – rejält stor och byggd i stål – plötsligt dykt upp och nu låg den en bit längre ut från land för att få tillräckligt med svängrum. Direkt när jag fick syn på segelbåten slog det mig att den verkade bekant på något vis, men jag kunde inte dra mig till minnes från var…
Läs mer »
Ännu kvar i Portimao där blåst och stökig sjö förhindrar oss från att segla vidare. Vi har gömt oss en bit längre upp i floden för att komma ifrån det värsta ovädret och vi stannar ombord för att kunna agera utifall ankaret skulle släppa. Van som jag är från tidigare seglingsår så finner jag det rätt mysigt ändå; vi fikar, pratar och vi reflekterar kring så mycket; denna gång om att känna sig attraktiv fast åren börjar bli många till antal…
Läs mer »
Betänkligt är att universums framskridande aldrig tar paus. Ändå sätter vi människor skarvar i tideräkningen och de senaste tolv månaderna ligger nu förpackade i ett förflutet år. Och precis som många av er andra så ägnar även jag dessa dagar åt att reflektera bakåt. Och bygga förhoppningar framåt. Så vad ser jag fram emot och hoppas på under det nya året?
Läs mer »
projektsunshine.se 