De kom tyst och svepte förbi anklarna, runt vaderna och sakta, nästan andäktigt – mellan benen. Deras släta hud borstade lätt mot min, en levande beröring under ytan och inte alls som jag föreställt mig…
Läs mer »
Kategori: Nomad(a)liv
Sanden yr och saltet läker
Som sjöman lär man ju känna en hel del människor, andra sjömän inte minst. Så när det svenska tremastade segelfartyget T/S Gunilla häromdagen gled in i vår vik damp det ner en fråga: ”Är du här?”. Den kom från Hanna, som jag jobbade tillsammans med för ett år sedan. Senast vi sågs var på en svängig jazzklubb i Stockholm…
Ett försiktigare 2026
2026, känn på den. Ett nytt år som öppnat sig likt ett oskrivet blad, redo att fyllas med sånt jag kan påverka – samt händelser som livet bjuder mig som jag inte styr över. Mina förväntningar på detta år är nog lite mer försiktiga än de brukar vara. Jag är ju en flicka som oförtrutet blickar framåt, som ofta badar i tron på solsken och lycka. Som vågar drömma stort och äventyrligt. Så varför känns det inte nu lika konkret och starkt som tidigare? Jag har funderat… och tror mig kanske ha något på spåren…
Läs mer »
Film – sköna vibbar i Espargos
När jag kommer till en ny plats brukar jag vilja ”dyka rakt ner i grytan”. Vad jag menar är jag vill landa mitt bland lokalbefolkningen på en plats som inte är anpassad för turister.
Och eftersom jag på de flesta resmål har vänner som bor där, kommer jag snabbt in i värmen. De tar med mig runt, visar hur allt hänger ihop, och plötsligt känner jag mig hemma – jag vet vart jag ska gå, hur saker fungerar och vad som är värt att se och göra. På så sätt får jag snabbt nya vänner på ett naturligt sätt, utan ansträngning. Särskilt bland seglare går det extra fort; ofta har den jag ska hälsa på redan berättat om min ankomst för sina vänner så nyheten sprids som ringar på vattnet…
Afrikansk entré med stil
Jag har nu landat i ankarviken utanför Palmeira, den lilla fiskebyn på Sal i Kap Verde. Ryktet om min ankomst hade redan hunnit före mig, så när jag steg ut på flygplatsen stod Konstruktören och Werner redo. De har varit här ett tag nu och hunnit lära känna en hel del folk, så det var ingen överraskning att de hade fixat transport. De hade nämligen fått låna bilnycklarna av byns polisman – hans privata bil, ska jag snabbt tillägga, ingen officiell polisbil med sirener och allt. Men jag måste erkänna att det kändes lite extra välkommet att rulla in i Palmeira på det sättet… nästan som en hedersgäst med eskort…
Läs mer »
Spaces to love
Hej, här kommer en liten reflektion från resans vägkant. Jag befinner mig på ännu en flygplats – vilken i ordningen detta år har jag tappat räkningen på, men miljön känns välbekant. Kanske för att jag jobbade på en flygplats i några år. Min stund här är rätt lång, men väntan? Nej, det vill jag nog inte kalla det ändå…
Läs mer »
Vänner lyser resans väg
”Du har vänner över hela jordklotet!” utbrast en vän, och jag log – det ligger något i det. Mina vänner, var och en en gnistrande juvel, är utströdda som stjärnor över en ökenhimmel. Tiden räcker inte alltid till för att hålla dem nära, men när hjärtat kallar eller en glimt av anledning tänds, flammar kontakten upp igen. Ibland är det de som sträcker ut en hand, ibland jag, och ibland sker det för att själen längtar efter deras ljus. På varje resa vävs vänskapsbanden samman, och vilka trådar som flätas beror på resmålet, sammanhanget och var i livet våra vägar mötts…
Kliande fötter och dansande hjärta
Barfota bränner däcket mina sulor, och jag trippar snabbt för att nå en bit skugga. Solen gassar het och vi ligger i en ankarvik på Teneriffa. Jag bär min våtdräkt, den jag en gång gav bort till Konstruktören i tron att jag aldrig mer skulle se den, än mindre använda den. Men nu sitter den åter på min kropp och jag är i full gång att göra mig klar för ett dopp. Denna kravlösa tillvaro med lata dagar känns så välbekant från åren med Wilma. Här guppar vi rätt ödsligt, så pass att inte ens internet når oss. Och av alla skeenden en seglare råkar ut för – dåligt väder, jobbig sjö, trångt och trasigt i perioder – så förlåter en dag som denna allt slit…
En kringflackandes flickas funderingar
Vad gör man när hemmet är en båt man sålt, men hjärtat fortfarande bor på havet? Jag befinner mig på Madeira, ombord på Nómada. Efter mina dagar i Lissabon så har jag fortsatt fundera över livets frågor. Förra inlägget funderade jag på vad mitt resande står för. Till att nu fundera över vart mitt hem är. Ja, vart är mitt hem, var bor jag? Om jag det visste…
Läs mer »
Bittersweet
Att vi redan kommit in i februari månad har jag lite svårt att förstå; det är med lättnad jag konstaterar att vargmånaden januari är förbi. Onekligen har det varit skönt att slippa ifrån de kallaste och mörkaste veckorna hemma. Och när jag snart reser så är det min förhoppning att jag kommer hem lagom till de tidigaste av vårtecken. Kanske inte i form av vårblomning, det är det nog för tidigt för, men kanske finns det annat som får vårkänslorna att spritta i kroppen; en nypumpad cykel som tar mig ut på tur på snöfria gator och få höra fåglarna kvittra…
Läs mer »
projektsunshine.se 