Det ryster och skakar i Freya när hon kämpar sig fram mellan isflaken; vi befinner oss där Östgrönlandsströmmen drar med sig kallt vatten och is från norr. Klimatet är strängare här än kring Svalbard – och extremt isolerat. Utan minsta spår av mänsklig närvaro finns här bara iskallt hav. Och is, is, is och de djur som kallar detta kalla habitat för sitt hem…

Varje resa vi gör vill jag mena är unik; det finns alltid någon upplevelse som ingen annan fått ta del av, en stund så speciell att den blir varje gästs egen. Därför går det inte att jämföra dem. Men om jag ändå ska säga något, så är det att den senaste resan utmärkt sig på så sätt att den varit extra lång, närmare tre veckor. Därav har vi kunnat vistas längre tid uppe vid packisen, vilket vi gjort i närmare tio dygn. Norr om den åttionde breddgraden – omslutna av en värld utan minsta spår av mänsklig närvaro – infinner sig efter några dagar en känsla som är smått overklig, det känns lite som att sväva i en rymdfarkost. Men i vårt fall är det ett fartyg som burit oss så långt från civilisationen man kan komma. Och i detta oändlighetens land har ett lugn infunnit sig, en ro man bara finner när avståndet till människans värld och dess brus blivit tillräckligt stort…

Freya befinner sig med allra största sannolikhet längre norrut än någon annan båt på jorden just nu. Här, där isen tar över, är det blott 497,9 nautiska mil – eller 923 kilometer – till Nordpolen. Känslan är svindlande. När jag står längst framme i fören på Freya, är jag den person på en båt som är närmast världens topp. Inte närmast av alla – forskningsstationerna längre norrut slår mig – men som sjöfarare är detta så nära man kan komma. Positionen lyder 81°40.608′ N, 29°24.820′ E. Detta är vildmarkens yttersta gräns och inget land som gör anspråk på. Och i detta isiga rike spanar vi in djurlivet…