Det är knappt så jag vågar yppa det. Men de senaste dagarna har jag haft ett välmående jag inte upplevt sedan dödsdomen föll i mars. Fri från gallstensanfall. Men än hoppfullare är att ensamhetens dimmor något lättat från mitt hjärta. Ännu skört och införstådd med att det kan röra sig om ett tillfälligt andrum. Men likväl en indikation på att sorgens förlamning äntligen börjar släppa…
Läs mer »
Just nu är gallstensbekymret ett mycket större problem än sorgen. Med en helg som resulterat i två akuta sjukhusbesök, hann jag inte mer än innanför dörren förrän nästa anfall började. På randen till utmattning red jag ut stormen ensam i lägenheten, hårt medicinerad, till tonerna av portugisisk fadomusik…
Läs mer »
Jag rotar i väskan efter plånboken, men finner den inte. Frenetiskt söker jag i minnet efter när jag senast hade haft den framme. Det var på flygplatsen i London och ut från WHSmith hade jag kommit med en nyinköpt flaska vatten och en sandwich. Jag mindes att en kvinna sprungit in i mig just som jag höll på att stoppa ner mina saker i ryggsäcken. Nära att tappa balansen hade en annan kvinna dykt upp och frågat vänligt om jag var ok. Med ens inser jag medan jag rotar runt i väskan, att jag måste blivit utsatt för en kupp och bestulen på min plånbok…
Läs mer »
Ok. Jag har haft tid att tänka. Inte minst kring det Cat sa. Cat som till yrket är etnografisk fotograf; ständigt kringflackande på jorden med sin ryggsäck och kamerautrustning. För att dokumentera de folkslag och människor som befinner i utkanterna av vårt samhälle. Från Himalayas höjder till Arktis iskalla breddgrader, vidare till öknar och regnskogens utkanter; i månader har Cat följt de sista fritt strövande nomadfolken med sin kamera, för att med sina bilder förmedla något viktigt till eftervärlden. Cat är en prisbelönad fotograf. För mig är hon min vän. Och just hemkommen till London hör Cat plötsligt av sig och vill träffas…
Läs mer »
Jag befinner mig i London, i stadsdelen Hammersmith som vindlar sig längs med Themsen och som är känt för att inhysa ovanligt många svenskar. Här finns svensk skola, IKEA och Volvobilar som körs av blondiner i hästsvans. Men det är inte av den anledningen jag befinner mig här, utan för att det råkar vara här som min vän Marcus har en lägenhet. Han låter mig bo i hans lya då den för närvarande står tom. Perfekt för mig som ska ”coddiwompla” i ett försök att finna solskenet och min förlorade kompass i livet. Här trivs jag och det gör gott att få byta miljö, finna ro att skriva och såklart, återse vänner…
Läs mer »
Mina 26 kvadrat
Ett skepp kom lastat. Tja, det var väl kanske inte riktigt sant, men i vart fall dök en bil med släp upp. Det var min stand-in-pappa ”Herr Segelmakare” som kom med mina saker från Lysekil. Nu kan jag äntligen börja fixa till mitt hem på tjugosex kvadrat. Och det är på tiden, månaderna har gått utan vettiga möjligheter att kunna förvara saker eller för den delen laga mat. Inte för att jag har någon lust att laga mat, den har jag tappat. Men om och när. I vart fall har jag alla husgeråd jag behöver nu, utom möjligtvis ett durkslag. Men såna finns ju att köpa…
Läs mer »
Utanför tågfönstret svepte det portugisiska landskapet fram. Öde marker varvat med korkekar passerade framför mina ögon på vägen inåt land. Målet för utflykten var att besöka min vän Anna och hennes man Roger. Ett första fysiskt möte där allt började med att vi följde varandras bloggar. De på äventyr i Europa med husbil. Vi med Wilma på havet. Flera gånger pratade vi om att sammanstråla, då de ofta följde kusterna med deras flyttbara hem på hjul. Men vi lyckades aldrig få till det. Nu skulle det äntligen bli av. Och det i ett läge då såväl deras liv som mitt förändrats. Husbilen såldes för ett par år sedan, idag bor Anna och hennes man i ett fint litet hus i Alentejo. Medan jag själv råkade ut för det fruktansvärda. Nu for omgivningarna förbi framför mina ögon medan tåghjulen betänkligt dunkade mot rälsen. Utan min Kapten. Snart utan båt. Men trots allt inte ensam. För med mig hade jag tagit min världsvana kompis Konstruktören. Han som alltsedan det tragiska trillade över mig, funnits där i vått och torrt…
Läs mer »
Asså, denna sorg med feber uppå. Tvära kast och dagen då Tjoppe fyllde år (eller rättare sagt SKULLE ha fyllt år) ville jag bara gå och gömma mig under en sten i Mumindalen. Det är lätt att skoja om det såhär i efterhand. Men där och då funderade jag mellan tårarna om jag kanske skulle ge mig in på aktiemarknaden och köpa några andelar hos tillverkaren av pappersnäsdukar. Jag hade ju kunnat bli rik…
Läs mer »
Coddi Womplers blå klänningslycka varade inte allt för länge. En kväll kände jag hur en dov och krampartad värk i magen sakta började stegra sig. Det gjorde ont under revbenen på höger sida och smärtan strålade bakåt ryggen till. Efter någon timme var plågan så intensiv att det kändes som jag blivit spetsad av en lans. Kallsvetten rann och illamående sköljde över mig. Tidpunkten för ett gallstensanfall var sämsta tänkbara för jag saknade medicin mot åkomman (något jag i vanliga fall brukar ha i mitt skeppsapotek). När jag frågade Malin om hon hade någon Cox-hämmare hemma och hon nekande skakade på huvudet, insåg jag att natten skulle bli lång…
Läs mer »
Plats: Lysekil, Sverige
När jag i stunder lyckas lägga grubblerier och tårar åt sidan, ges jag lite välförtjänt vila. För det sägs att sorgen är randig, att man ibland behöver ta en paus. Det välbehövliga andrummet kom en dag då jag valt att inte åka till förrådet över huvud taget. Det tar på krafterna att rensa och gå igenom minnen. För en stund är det skönt att glömma…
Läs mer »
projektsunshine.se 