Jag står fortfarande på kanten av världen, här i Arktis, där tystnaden ibland talar högre än ord. Gästerna har klivit av och Freya ligger stilla, vaggad i skydd av land medan vi väntar på ett väder som ska bära oss till Norge. Veckorna på Grönlands östra sida har fyllt sinnena till bredden, och nu, i den dämpade tystnaden ombord, försöker jag summera allt…

Jag fastnar i orden, i labyrinter av möjliga ordval och beskrivningar för att förklara allt jag får uppleva. Det jag vill säga finns det knappt någon uppfunnen vokabulär för. De senaste veckorna har jag befunnit mig i en bubbla fylld av känslor, överraskningar och förundran. I mitt innersta har jag berörts, allt omslutet av en stor mängd is som, trots sin frusna temperatur, inte förmått kyla ner mitt klappande hjärta. Jag tror jag har blivit stungen av den arktiska myggan…

Jag har sett narval! Detta djur som kallas havets enhörningar för att de har en spiralvriden bete som sticker upp ur vattnet likt ett sagoväsen. Att få se dem i det vilda är en exklusiv upplevelse, få förunnat – för de är skygga och svåra att komma nära. Det är så häftigt att det slår volter i magen…

Nu är vi i full gång med expeditioner på östra Grönland, denna gång lite längre norrut i farvatten jag inte varit i förut. Få ställen på jorden är så avlägsna och orörda som denna del av Grönland och området besöks inte av särskilt många turister. Att få uppleva detta är en sann ynnest. Men för ett tag såg det osäkert ut; våra gäster blev fast på Island eftersom Nerlerit Inaat grusbana inte kunde ta emot några flygplan på grund av regn…