Wilma, mitt älskade flytande hem har nu blivit såld. Hennes nya hemmahamn blir Themsen i London och hennes nya ägare, Mr. N, är en god vän till en av mina bästa vänner. Kopplingen upptäckte vi av en ren slump, efter han hittat Wilma via mäklaren. Mr. N känns helt rätt för Wilma och jag önskar dem båda lycka till. Av hela mitt hjärta hoppas jag det uppstår kärlek mellan dem, även om det sägs att man inte ska bli kär i en båt…
Läs mer »
Äntligen kom hon så iväg på ”coddiwompling” igen; flickan i mig som förlorat jämvikten i livet efter allt som hänt. Under en eftermiddag fick jag hänga med killarna på Lotsen, fika och ta en titt på stationen och se vad de gör under timmarna de inte kör lotsbåt (där deras huvuduppgift är att hämta och lämna lotsarna vid fartygen). Men det stannade inte med ett besök på land, jag fick även möjligheten att följa med en av pilotbåtarna ut…
Läs mer »
Det är knappt så jag vågar yppa det. Men de senaste dagarna har jag haft ett välmående jag inte upplevt sedan dödsdomen föll i mars. Fri från gallstensanfall. Men än hoppfullare är att ensamhetens dimmor något lättat från mitt hjärta. Ännu skört och införstådd med att det kan röra sig om ett tillfälligt andrum. Men likväl en indikation på att sorgens förlamning äntligen börjar släppa…
Läs mer »
Kirurgen pillar vid min navel och frågar ”vet du varför de gjorde så?”. Mitt lilla operations ärr ser speciellt ut; mer som något som man finner bland korsordssidorna i tidningen Allers. Fint läkt och blekt förvisso. För det otränade ögat knappt synbart, mer uppenbart för en kirurg. I minnet letar jag efter svaret och försöker erinras gångerna jag blivit opererad. ”När jag tänker efter så har de nog varit in med kamera via titthål mer än en gång”. Jag känner mig lite dum när jag svarar, för att jag inte är säker. Ens ärr borde man ha koll på…
Läs mer »
Just nu är gallstensbekymret ett mycket större problem än sorgen. Med en helg som resulterat i två akuta sjukhusbesök, hann jag inte mer än innanför dörren förrän nästa anfall började. På randen till utmattning red jag ut stormen ensam i lägenheten, hårt medicinerad, till tonerna av portugisisk fadomusik…
Läs mer »
Det sägs att sorgens ord inte dödar någon, utan ordlösheten. Ambitionen att skriva står därför fast. För jag tänker att smärtan behöver ord för att övervinnas. Den inflammerade gallblåsan har börjat göra mig sjuk. Trött och orkeslös håller jag mig hemma. Smärtan är dov och den bränner och trycker inne i bröstet. Jag har ingen feber men är matt och jag avvaktar för att se vart den leder. För att ge kroppen en chans att svara på medicinen, den som förutom mot smärtan hjälper mot inflammation. Mina barn står beredda att ta mig till akuten. Att hålla ut till tisdag känns i stunden högst osäkert…
Läs mer »
Jag fastnar i orden. Börjar om och om igen i ett försök att få ur mig det som hindrar mig från att komma framåt. Det blev ännu en sväng till akuten. Denna gång var det inget tvättäkta gallstensanfall. Utan symtom som kunde tyda på en akut inflammation. Proverna visade inte på något katastrofalt, så jag fick åka hem. Med en inplanerad tid hos kirurgen på tisdag så hoppas jag gallblåsan nu håller sig lugn…
Läs mer »
Jag rotar i väskan efter plånboken, men finner den inte. Frenetiskt söker jag i minnet efter när jag senast hade haft den framme. Det var på flygplatsen i London och ut från WHSmith hade jag kommit med en nyinköpt flaska vatten och en sandwich. Jag mindes att en kvinna sprungit in i mig just som jag höll på att stoppa ner mina saker i ryggsäcken. Nära att tappa balansen hade en annan kvinna dykt upp och frågat vänligt om jag var ok. Med ens inser jag medan jag rotar runt i väskan, att jag måste blivit utsatt för en kupp och bestulen på min plånbok…
Läs mer »
Ok. Jag har haft tid att tänka. Inte minst kring det Cat sa. Cat som till yrket är etnografisk fotograf; ständigt kringflackande på jorden med sin ryggsäck och kamerautrustning. För att dokumentera de folkslag och människor som befinner i utkanterna av vårt samhälle. Från Himalayas höjder till Arktis iskalla breddgrader, vidare till öknar och regnskogens utkanter; i månader har Cat följt de sista fritt strövande nomadfolken med sin kamera, för att med sina bilder förmedla något viktigt till eftervärlden. Cat är en prisbelönad fotograf. För mig är hon min vän. Och just hemkommen till London hör Cat plötsligt av sig och vill träffas…
Läs mer »
I datorn hade jag en färdig text till nästa inlägg. Men så ångrade jag mig när det var dags att publicera. Dels för att den resa jag gör för att hitta solskenet ser ut att bli brokig. Jag tvekar, av flera anledningar. En handlar om min hälsa, för gallstenarna har tyvärr fortsatt ställa till det för mig. I veckan hade jag ett kraftigt anfall som varade i över tolv timmar. Jag kände att något var fel och det skickades ut en ambulans. Därefter fick jag söka akut igen ytterligare tolv timmar senare. Den sten som blockerat gallgången har nu släppt och inflammationsvärdena med den. Men två levervärden är fortsatt kraftigt förhöjda och jag ska därför tillbaka till sjukhuset här i Hammersmith på onsdag…
Läs mer »
projektsunshine.se 