Jag är åter ombord på M/S Freya för en sjuveckors törn. Så här tidigt på säsongen har det eviga dagsljuset inte kommit än. Det är också kallare än under sommaren. Den stora behållningen är att ljuset är så speciellt. Arbetsrutinerna kommer jag snabbt in i fast jag varit ledig i flera veckor. Helt sanslöst inser jag att detta är den tredje säsongen jag gör i Arktis…

Den förlösande gråten häromsistens var kanske precis det jag behövde. Sedan dess har jag mått riktigt bra – bäst på tre år, skulle jag vilja säga – och det känns som sorgen definitivt har tagit ett rejält skutt framåt. Jag håller hårt i den goda känslan, väl medveten om att hälsa varken är självklar eller linjär. Det kan räcka med en rejäl förkylning för att man ska känna sig helt däckad.

Ombord har vi fantastiska gäster, som alltid. Jag känner fort igen de olika typerna av människor som kommer hit. Allt från dem som är här i sin profession, till fotointresserade och de som drömmer om att möta Arktis vilda djur på riktigt. För vissa är det isbergen, ljuset eller landskapet. För andra är det livet ombord – många återvänder gång på gång för att de trivs så bra på Freya. Oftast är det en kombination.

Människorna jag möter har ofta resandet som en viktig del av sin livsstil. Här blir jag inte udda alls. Det boostar mig att få höra om deras häftiga resor, inte bara till kalla platser, och särskilt när några av dem själva jobbar med äventyrsresor.

Hela miljön ger mig inspiration att både upptäcka nya platser och återvända till dem jag vill ha med i mitt liv, trots avstånden. Jag har ju fyra stora block av ledighet om året att resa på. I min nyfunna positiva känsla känns det okej att vara hemma lite mer, och framöver vill jag resa mer selektivt – främst för att träffa vänner och uppleva något som platsen där har att erbjuda. Äventyren finns överallt om man bara letar, vill och vågar. Men det är också lockande att hålla kikaren öppen för någon ny – för mig – outforskad plats.

Så min konklusion är nog att det är så här jag vill leva nu och ett tag framöver. För att jag kan, och för att jag känner att min tid är begränsad – liksom andras i min ålder. Men främst för att det i mig bor en fri själ, en resenär – likt en vagabond. Jag håller nog på att bromsa in utan att tappa farten. Jag har nog insett att det är helt okej att ha detta som livsstil. Bekymret har varit att jag länge velat passa in i bilden av hur en kvinna i min ålder borde leva. För det var mitt primära mål när jag för tre år sedan insåg att mitt liv skulle ta en ny vändning, att jag skulle gå tillbaka till ett mer normalt liv på land. Nu börjar jag komma till acceptans med att det är så här jag blev. Det speglar sig också i vilka vänner jag har, bland dem finns flitiga resenärer, seglare, sjömän, äventyrare och människor med udda yrken eller så bor de på konstiga ställen.

Det finns såklart både positiva och negativa aspekter på detta sätt att leva. Förutom att jag visar både mig själv och omvärlden att ålder inte är något tak, triggar det faktiskt neuroplasticiteten – hjärnan blir skarpare, mer anpassningsbar och skapar nya kopplingar. Det märker jag tydligt ombord; många gäster känns betydligt yngre än sin faktiska ålder. I vintras simmade en 84-årig kvinna som var med oss med späckhuggare i det kalla vattnet. Och nu har jag en man ombord som passerat sjuttio – men som jag trodde var i min egen ålder. Varje år klättrar han hela vägen upp till Uhuru Peak på Kilimanjaros högsta punkt, 5 895 meter över havet.

Men varför fortsätter jag egentligen att söka nya upplevelser och utmaningar? Jag tror det handlar om utveckling, helt enkelt, och om min personlighet. Jag menar inte att jag behöver göra extrema saker, det handlar inte heller om något stort förverkligande.

Jag tänker att om man gör något tillräckligt ofta

så blir det ett levnadssätt.

En vana – även om den råkar vara lite udda.

Men vad betyder det att tacka ja till nya kapitel när alla andra kanske saktar ner? Jag haltar såklart ibland. Det finns sociala aspekter på att alltid vara i rörelse och knappt ha en fast plats i livet. Man missar kanske en del av den trygga, vardagliga gemenskapen som växer fram över tid. Samtidigt tror jag inte det behöver vara något stort problem. För mig väger friheten och de möten som uppstår när man lever så här upp det mesta.

Det fungerar faktiskt att leva så här, med en slags grundtrygghet, just för att det ligger närmast mitt hjärta. Jag tror det är dit jag har landat nu när lite tid har passerat. Och precis som andra formar sina liv efter det som känns rätt för dem, gör jag detsamma. Hur vi än väljer att leva så blir det nog bra så länge vi är ärliga mot oss själva. Jag själv har behövt lite tid för att förstå och acceptera att det är såhär jag behöver leva om jag ska må bra och vara mig själv.

// Coddi.

Ljuset är – denna tiden på året – speciellt, jag befinner mig på sjuttionionde breddgraden…

När jag gränslade sopkvasten på skärtorsdagen var jag sannolikt den nordligaste påskkärringen på jorden…