Jag är vakaren, den som vakar över natten. På väg till flygplatsen – timmar innan gryningen – kommer minnena tillbaka. Alla otaliga timmar jag suttit under den stjärnklara himlen med Wilmas mast som pendlar sakta under himlavalvet. Jag vakade över båten. Över Tjoppe som sov. Ensam. Trygg. De karaktäristiska ljuden när det mekaniska och det naturliga möts; segelduken som sträcks och knarrar mot mast och bom, autopiloten som surrar lågt, det rogivande ljudet av båten som skär genom vattnet och vattnet som strömmar förbi rodret. Vi delade aldrig riktigt nätterna till havs…

För att Tjoppe behövde sova mycket mer än jag. Han fungerade helt enkelt inte om han inte fick sina timmar. Vi hade skift uppdelade, vaktavlösning var tredje timme. Men eftersom han sov så tungt och jag klarade båten bra ensam, så lät jag honom sova. Ofta fem timmar. Ibland sex. Ibland ännu längre. Med tiden blev natten min vän. Det var jag och Wilma. Ibland kom delfiner och gjorde mig sällskap, deras kroppar som glimmade i ljuset från styrbords- och babordslanternan. Och jag ser mönstret nu…

Redan tidigt i livet var jag vakaren. Som ung mamma satt jag i mörkret och ammade medan hela världen sov. På vintern tassade jag upp långt innan gryningen hade brutit nattmörkret, i ett kylslaget hus på landet, för att tända fyr i vedspisen. Först när värmen började sprida sig väckte jag barnen. Långt senare, när jag jobbade på flygplatsen, steg jag upp halv tre på natten för att ta emot morgontrötta resenärer som behövde kaffe, frukost eller ibland något starkare från baren. Som arbetsledare var jag alltid först på plats. Innan dess satt jag ofta ensam i bilen på den tomma vägen. Och nu sitter jag här på en Flixbuss, på väg till flygplatsen som ska ta mig ända upp till Svalbard. Tankarna flyter plötsligt fritt, precis som de gjorde under stjärnhimlen när jag och Wilma var ensamma där ute på det stora havet.

Nästan direkt efter att han dog började jag rensa ut. De få fysiska minnena jag har – förutom tiotusentals bilder, filmer och texter på bloggen som skulle kunna fylla en hel bokhylla med våra äventyr – ligger nerpackade i källaren. Inget finns i lägenheten, utom två små saker: en genomskinlig liten ängel i plast som knappt syns, och en skalbagge karvad i täljsten som han en gång gav mig. Inget fotografi av honom. På Wilma ja, men inte av Tjoppe.

Jag kunde inte ge honom platsen. Jag behövde resa mig och lösa saker. Att jag inte hade någon bostad. Att jag inte hade något jobb. Att jag inte ens fanns i systemen, ingen inkomst. Att min lever plötsligt fick skyhöga värden och jag blev gul som han varit innan han dog – fast hos mig berodde det på gallstenar som fastnat. Jag blev opererad. Sedan började jag ta mig upp, långsamt men målmedvetet. Jag tog hjälp av några killkompisar som blev mina coacher. Varje gång sorgen skar till i hjärtat tänkte jag att den kraften måste jag kunna använda till något annat än tårar. Dagligen satt jag med min anteckningsbok och fyllde sida efter sida med vägar, stigar och möjliga öppningar som kunde leda mig tillbaka till en vardag. Mitt enorma fokus har gett resultat. Jag har löst det mesta nu. Och när det väl är gjort kommer de andra tankarna – de som jag aldrig tidigare gett plats. Kanske är det inte så konstigt.

Vem var han egentligen, Tjoppe? Ni som kände honom vet. Han var den man helst ville ha med sig på resan till månen. Den man ville ha ombord om skeppet höll på att sjunka, om seglet fastnade eller styrningen fallerade mitt i en farled – eller om flygplanet långsamt började falla mot marken. För om det fanns någon som kunde lösa saker, så var det han. McGyver, fast som Tjoppe. Jag vet att det finns så många där ute som fått hans hjälp. Han var tryggheten världen behövde. Han litade alltid på mig. Det jag inte kunde innan, lärde han mig. Tack vare honom fick jag så många fler strängar på min lyra. Min svets i källaren är ett bevis på det. Ombord på Wilma tog jag alltid rodret, han tyckte det var bättre att han var däckspojken eftersom han var starkare. Jag manövrerade henne alltid in och ut ur hamn. Den bångstyriga Wilma – av betong, långkölad och trög och tung. Nitton ton med bohag och bara trettiofem fot. Jag lärde mig gå ut på spring och använda propellerverkan. Till slut blev jag faktiskt skickligare än honom – inte på att segla, men på att manövrera henne. Efter flera år, på det som skulle visa sig bli vår sista seglats, frågade han om det var okej att han tog rodret när vi skulle in i fållan för att lyftas i Amora utanför Lissabon. Han skrattade och sa att han höll på att glömma.

Och nu, här på Flixbussen, kommer allt över mig på en gång. Jag inser att det hela handlar om processen: först lösa det mest akuta – det praktiska. Och nu låter jag locket flyga av burken. Nu vågar jag nämna honom vid namn, annat än i förbigående. För det har blivit dags. Det är den sista biten av läkningen. Kanske också ett sätt att möta mig själv i sorgen. Under vintern har jag känt hur min impulskontroll – den man som vuxen brukar ha – har vacklat. Känslorna har pockat på. Om så mycket. Alla helt sanslösa äventyr jag varit med om: citronhajar som simmade runt mina ben på Kap Verde, isfiske i Colorado, att åter stå vid Sacré-Cœur i Paris… och alla människor – vänner jag återsett, nya jag träffat. Som berört mig. Jag är den första att skriva under på att mitt liv är något av ett drömliv. Och jag vet att resandet har gjort och gör mig gott. Alternativet har aldrig varit något alternativ. För jag har vunnit tid. Men också insikter.

För trots de nya tårarna känns de nu så fruktansvärt förlösande. Jag har på något vis fått mitt hjärta tillbaka och kan dra djupa andetag igen. Jag känner att jag nog nu kan gå utan att hålla någon i handen. För en gång fanns där en betydligt mer självsäker tjej – hon som är jag. Jag har burit ett pannben värt namnet och drivit projekt och företag med ett gäng glada ungar i min kjol, mina älskade barn. Jag har klarat livets utmaningar på vägen fram till för tre år sedan på ett rätt naturligt sätt. Men denna smäll gjorde ont, så ont. Att helt behöva börja om på nytt – och med det mesta. Och jag har saknat mitt gamla jag, den som bar en rustning för att klara motgångar. Men det är kanske inte så konstigt heller, eftersom vi levde bara vi två, jag och Tjoppe, ombord på Wilma, dygnet runt, utan att lämna varandras sida annat än tillfälligt. Han som jag känt nästan hela mitt liv.

Jag har många gånger sagt till Konstruktören att jag undrar när den där riktiga reaktionen ska komma – den efter förlusten. Så när du läser detta, min bästa vän som du är därborta på din järnbåt, så kan jag säga att nu… nu kom den. Reaktionen kom under inflygningen till Svalbard, med de mest bedårande snöklädda bergen och blå himmel som vittne. Och reaktionen fortsätter där jag nu befinner mig. Det är en helt annan sorts tårar, som bär med sig allt det jag hållit låst inom mig. Och jag låter dem flöda. För det känns rätt bra. För jag tror jag håller på att läka. Äntligen…