Här kring Mont Saint Michel är tidvattnet obarmhärtigt. Var sjätte timme byter landskapet skepnad. Som en slags havets rytm andas havet in och ut med stora, långsamma tag. Högvatten – medelvatten – lågvatten – medelvatten. Den oavbrutna rörelsen styrs av månens dragningskraft, och just här är den otroligt stark – vid stora floder upp till 14 meter. Att segla i dessa vatten gör man inte utan att ha tänkt efter. Jag vet av egen erfarenhet…

Vi valde den gången att inte gå ner till Mont Saint-Michel. Dels kommer man inte så nära oavsett eftersom en så stor yta ligger torrlagd vid ebb, men framför allt för att havet rusar rejält när strömmen är som starkast – och då vill man inte med en långsam båt som Wilma ligga för nära land. Istället tog vi sikte på den engelska kanalön Alderney som ligger ett stenkast norr om bukten. Förvisso är strömmen som starkast där – det kallas Alderney Race av en anledning – för där rusar vattnet emellanåt med tio knops fart. Men dit var det lättare att pricka in ”slack water”, den korta stund när vattnet vänder och står lite mer stilla.

Därför fick jag den gången inte uppleva Mont Saint-Michel; den berömda klosterkyrkan på klippan som bär på en sanslös historia. Bara det att den är byggd på medeltiden. Mytomspunnen, dramatisk och lite läskig… Så ni kan förstå glädjen när Annie berättade att de skulle ta oss dit, att jag skulle få uppleva någon av de platser jag länge velat se. Tidigt startade vi nästa dag för att åka hela den långa vägen till Normandie.

När vi närmar oss klostret känner jag igen siluetten direkt. Snart trampade jag runt i samma kullerstensgränder som generationer gjort före mig. Men att ett kapell överhuvudtaget kom att byggas ute på det otillgängliga berget – Mont Tombe som det hette då – beror på att biskop Aubert drömde tre gånger om ärkeängeln Mikael. Mikael beordrade honom att resa ett kapell där. Först efter den tredje drömmen gav Aubert med sig eftersom Mikael i drömmen stuckit fingret i pannan på honom så det brände ett hål. Vad som är sant efter mer än tusen år är svårt att säga. Men kapellet står där idag. Och jag om någon vet vad nattliga drömmar kan göra med oss människor.

För tjugo år sedan hade jag en nattlig dröm som var så stark och tydlig att jag inte kunde släppa taget om den. I drömmen hade jag sett mig ståendes ombord på en fiskeskuta, i snickarbyxor, med verktyg på däck medan jag renoverade henne till att bli ett café. Det var först sex år efter drömmen jag tillsammans med Tjoppe kunde sätta igång med projektet. Projektet fick namnet ”Projekt Sunshine”. Det kom att ta ytterligare sex år av hårt slit (vi byggde själva) innan vi kunde slå upp portarna till M/S Sunshine. Det blev inte exakt ett café, utan en fisk- och skaldjursrestaurang som folk gillade så pass att vi hamnade som nummer ett på TripAdvisor bland stadens krogar. Strax därefter sålde vi fartyget och tog pengarna från försäljningen och köpte oss tid – vi gav oss iväg på en långsegling med Wilma. Men det är en helt annan historia…

Tänk att jag kom hit ändå, vilken överraskning!

TILLBAKABLICK; början på projektsunshine…

Det började med en nattlig dröm som jag hade. Ett smärre bakslag, fartyget sjönk men vi gav aldrig upp. Under flera år mer eller mindre bodde jag i snickarbyxor (när jag inte var på mitt vanliga jobb vill säga.)

Inte lika stor dröm som den som Biskop Aubert fick, men detta var nog en så stor dröm att förverkliga. Och att ge upp drömmar är något jag gärna inte gör…

DRÖM STORT!!!

// Coddi.