Kockjakten misslyckad

I den gourmanska byn Guérande sitter vi på restaurangen och njuter av den mest delikata galetten när jag kallar till mig den unga servitrisen. Eftersom min franska är stapplande höjs ögonbrynen hos mitt sällskap – osäkra som de är på om jag kommer klara situationen på egen hand. De har ingen aning om vad jag vill säga. Men jag håller upp en avvärjande hand så de förstår att inte avbryta. Strax därefter viker sig alla av skratt…

Till saken hör att mina franska vänner och Caroline bestämt (utan min talan, ha ha) att enkom prata franska när vi umgås. Jo, Caroline hjälper till att översätta något ord emellanåt, förklarar på engelska när det verkligen behövs. Men annars – ingen pardon! På så vis tvingas jag väcka mina gamla kunskaper i franska språket till liv och börja förstå språket på riktigt. Själv kan jag välja att svara på engelska eller på min stapplande franska, beroende på hur långt kunskaperna räcker just då.

Så när vi sitter där på restaurangen och äter underbart goda galetter diskuterar vi med en stor portion humor huruvida jag borde fjättra en fransos vid min sida. Helst en ledig kock från Bretagne, mellan 55 och 65, ogift, snygg såklart, en magiker vid spisen och gärna med lite engelska. Jean Mi känner ju alla här (ryktas det) så jag frågar honom om någon av hans vänner passar in på min önskan. Allt medan Caroline tycker att det där med språket – att han måste kunna prata engelska – inte är så viktigt. Eftersom jag och min fransos bara behöver röra oss mellan kastrullen och kudden. Allt annat vore överflödigt, onödigt.

Tyvärr stämde ingen bland Jean Mi´s vänner in på min önskan. Det är därför jag plötsligt drabbas av infallet att vinka till mig servitrisen. När hon kliver fram till vårt bord tar jag till orda på franska, sannolikt med en rad grammatiska fel, vilket gör det ännu roligare. Caroline, Jean Mi och Annie har ingen aning om vad som kommer trilla över mina läppar…

”Excusez-moi, mon français est catastrophique, mais j’ai une question…”
(Ursäkta, min franska är katastrof, men jag har en fråga…)

Hon ler, väntar nyfiket.

”Je me demande si votre cuisinier est un homme ou une femme ?”
(Jag undrar om er kock är en man eller en kvinna?)

Hon svarar att det är en man. Och jag spricker upp i ett stort leende och tänker ”att detta låter ju lovande”. Så jag fortsätter, fast nu med ett mer seriöst uttryck eftersom det handlar om min kommande framtid.

”Quel âge a-t-il ? Est-il marié ?”
(Hur gammal är han? Är han gift?)

Hon svarar; ”Malheureusement, il est marié”. (Tyvärr, han är gift.) och tillägger; ”Il est très marié (han är mycket gift/stadgad).

Mitt sällskap brister då ut i skratt. Jag också. För att inte tala om servitrisen och hennes kollega som står några bord bort. Alla skrattar. Och den unga kocken som ser ut att vara i trettioårsåldern har tydligen hört och nu sticker han fram huvudet i dörröppningen med ett brett flin. Till och med sällskapet vid bordet bredvid skrattar.

Tja, idén var kanske dömd från början. Att hitta en kock i detta land är kanske inte rätt väg att gå. Jag skulle sluta mina dagar med alltför många extrakilon eftersom min franska ”feeder” ständigt skulle vilja se mig äta mig mätt på hans mat.

Kanske är det dags att inse: det bästa med Frankrike är sällskapet, inte kocken.

. // Coddi.