Även om Paris fick vänta fyrtio långa år på min comeback har Frankrike aldrig varit utan besök, andra hörn har fått äran. Inte minst valde vi att segla utmed den franska sidan på vår väg ner mot Medelhavet för ett gäng år sedan. Vad som lockade den gången var framför allt den goda maten. Nu ville jag tillbaka. Så Caroline och jag hoppade på ett tåg som lovade ta oss till staden där Loire-dalen möter havet, till Nantes…

På tågstationen möttes vi upp av mina vänner Annie och Jean Mi. Vår vänskap startade för nio år sedan efter att våra bådas båtar blivit liggandes obrukbara på ön Île de Groix i Biscayabukten. Vi hade sökt hamn i Port Tudy efter att frostpluggen på Wilmas motor hade börjat läcka. Kylvattnet stod som en fontän och i sista stund hade vi lyckats hänga upp oss på en boj innan motorn gått torr.

Snart kom en annan segelbåt in i hamnbassängen, bogserad eftersom den saknade framdrift. De la sig utanpå oss, på samma boj. Ombord fanns en fransk familj – Annie och Jean Mi med barn och barnbarn. Så där låg vi två trasiga båtar sida vid sida.

Vi lyckades inte laga felet i Port Tudy, inte heller våra båtgrannar – ön visade sig ha annat att erbjuda än material och reservdelar till att laga trasiga båtar. Vi började då diskutera med varandra hur vi skulle kunna ta oss till fastlandet.

Vår lösning blev att segla utan fungerande motorer. Vi skulle välja en dag med rätt vindar och segla upp i floden till staden Lorient. Men för att komma ut ur hamnen skulle vi – som trots allt kunde starta motorn – bogsera den franska segelbåten.

När rätt tillfälle så dök upp kopplade vi en slang från kranen i byssan till motorn. Med läckande motor lämnade vi därefter ön Île de Groix med den franska båten på släp . Precis utanför hamninloppet släppte vi bogserlinan, stängde kvickt av motorn och hissade segel. Vännerna hissade också segel. Sen seglade vi sida vid sida mot räddningen.

Seglatsen gick fint, tilläggningen likaså även om den för vår del blev lite abrupt, men vi klarade oss själva. Medan den franska båten hade fått hjälp sista biten. När vi alla pustat ut kom den franska familjen förbi oss. De ville på något vis tacka. Förutom en kvällsdrink i deras segelbåt blev vi också bjudna hem till dem. De visade oss omgivningarna, vi bodde hos dem i flera dagar. Och vi besökte vingården där deras barn med familj bodde.

Ur detta växte, trots språkbarriären, en fin vänskap. Det har nu gått nio år och kontakten har vi aldrig riktigt släppt. Så när jag och Caroline nu klev av tåget i Nantes möttes vi med öppna armar och pussar på kinderna.

Eftersom vi vill uppleva så mycket som möjligt under våra dagar här startade vi äventyret direkt. Våra vänner tog oss med till en restaurang som hade den häftigaste av inredningar (den drivs i en före detta lokal som producerat kakor av märket LU) och där åt vi den mest delikata lunchen. Efteråt visade Annie och Jean Mi oss runt i Nantes. För Caroline var allt nytt, medan jag fick återuppleva fina minnen.

Så kan det gå när två trasiga båtar möts på en ö i Biscaya – från en fontän av kylvatten till kindpussar i Nantes. Och Frankrike fortsätter knyta ihop trådarna med en slags envis värme som aldrig riktigt släpper taget.

// Coddi.

Klickbara bilder;

Ett kärt återseende som började med den mest delikata lunchen…

Sol och vårvärme över Château des Ducs de Bretagne, en perfekt dag för att gå runt slottet och titta på omgivningarna…

Tillbaka vid attraktionen Les Machines de l’Île, den stora mekaniska elefanten som är 12 meter hög och väger 48 ton och som tar folk med på en tur för den som önskar. Jag minns såväl förra gången när jag var här med Tjoppe…

Promenad över det stora festivalområdet i Clisson. Ingen Hellfest nu, bara tomma ytor. Bra att se hur det ser ut när det inte är 280 000 personer här – platsen har haft headliners som Iron Maiden, Metallica, Slayer, Motörhead, Scorpions och Slipknot genom åren…

Avslutningsvis tog vi oss till vingården Domaine Merceron – Martin som ligger ett stycke längre in i Loire-dalen. Ett kärt återseende med familjen som då också var på segelbåten som vi bogserade. Nu hade den lilla dottern som då bara var en liten flicka vuxit sig betydligt större. Vinprovning såklart. Om vinet smakade bra? Oh ja, förra gången fyllde vi Wilma rejält innan vi seglade vidare och denna gång smakade det minst lika bra…

TILLBAKABLICKEN

Här är några fotografier i miniatyr från vårt förra besök (ej klickbara bilder)