Något jag noterar så här fyrtio år senare är att jag inte ser några hundar på gatorna i Paris. På den tiden fick man ständigt hålla blicken fäst i backen för att inte av misstag råka trampa i hundbajs. Det sas att var fjärde parisare ägde en hund och så gott som ingen plockade upp några lortar. Så det gällde att sicksacka sig fram på trottoaren…

Nu är gatorna bajsfria; renare och lättare att promenera på. Trots ett stilla men ihållande regn bestämde vi oss för att göra staden till fots. Vi ville inte missa några sevärdheter, men också hinna med ett besök på L’Étoffe des Rêves, en textilutställning i La Halle Saint-Pierre.

Snart upptäcker jag att det hänt något med språket på gatorna. I min ungdom hörde jag nästan bara franska. Möjligen lite arabiska i vissa kvarter där inflyttade från Nordafrika bodde, från de tidigare franska kolonierna. Jag som då besökte mina dåvarande svärföräldrar minns hur de alltid sa innan vi gick ut genom dörren: ”Utanför hemmet pratar vi bara franska.” I hemmet pratades ett annat språk. För det var helt enkelt en nackdel att inte prata franska offentligt, det gick en emot och det märktes direkt på blickarna och i tystnaden. Paris var Frankrikes hjärta, och hjärtat talade franska – inget annat.

Nu kunde jag tvärtemot notera att engelska dominerade. Mitt Paris har definitivt förändrats, staden har blivit mer internationell. Kindpussarna är så gott som borta, och artighetsfraserna likaså. Att inte säga s’il vous plaît när man beställde något var högst ohövligt på den tiden. Likaså tilltalade man varandra givetvis med Mademoiselle, Madame och Monsieur. Ett storstadsfenomen tänker jag där globaliseringen fört människor samman så det typiska för landet har luckrats upp. Men likväl, Paris är inte som då. Nödvändigtvis inte till det sämre, snarare har det gjort Paris lite öppnare.

Vad som däremot kändes igen var känslan av att staden ännu ligger nära huden, romantisk och sensuellt laddad som den är med sin självklara koppling till passion. Sannolikt bottnar det i dess historiska arv från 1800-talet, när längtande människor sökte sig hit till de mörka gränderna och kabaréer som Moulin Rouge. Den oblyga pulsen känns fortfarande, i konsten och på gatorna.

Så föga förvånad blev jag när vi klev in på utställningen och fann att verken var rätt oborstade. Art brut kan vara rått och gränsöverskridande. Så att gå runt och titta på förvridna kroppar och gigantiska könsorgan tillverkade av tyg kändes lite för mycket för min smak. Desto trevligare var det att efteråt passera statyn av den franska sångerskan Dalida och låta min hand smeka över hennes byst. Det sägs nämligen att man får tur i kärlek om man vidrör hennes bröst. Så nu väntar jag bara på att det ska ske, ha ha…

// Coddi.

Denna resa skulle kunna delas upp i tre delar. Den första är den om Paris. Snart påbörjar jag del två – ett tåg kommer inom kort ta oss västerut…

Vill du se fler bilder från Paris så spana in nedan;

Hjälp! Både Caroline och jag kommer lägga på oss flera kilo efter denna resa… fransmännen är livsfarliga när det kommer till att laga god mat och brödet och bakverken är heliga…

Jag får nog erkänna det, jag är lite av en frankofil (en som vurmar för den franska kulturen, maten och språket)

Den ikoniska gotiska katedralen Notre-Dame som är känd för sin arkitektur och dess roll i Victor Hugos ”Ringaren i Notre-Dame. Brandhärjad 2019 men nu restaurerad…

Trettiosex textilkonstnärer hade ställt ut över trehundra verk i L’Étoffe des Rêves…

När natten närmar sig söker vi upp lite underground vibes; The Dissident Club är en liten, rebellisk kulturbar i Paris där exiljournalister och konstnärer möts för live jazz…

Merci Paris, pour cette fois.

À bientôt, j’espère.

Tu sais bien que je reviens toujours.