Jag slängde fram kinden framför doktorn och frågade:
”Är detta något att oroa sig för?” Han tog fram sitt dermatoskop, tittade länge och sa ett ord jag aldrig hört förut: aktinisk keratos. En solskada. Ett förstadie till skivepitelcancer…

Det var ingen panik om man tar tag i det i tid, fick jag veta. Men det måste behandlas. Så nu har jag en liten kräm att smörja på märket en gång om dagen i en månad. Huden kommer bli arg: röd, irriterad, sårig, inflammerad, kanske lite öm. Till slut bildas en skorpa som ramlar bort, och under den ska det bli fint igen. Så först måste jag se lite ful ut innan jag åter kan bli fin.

Det började för några år sedan under en MC-tur på en grusig väg under en stekhet sol – ett möte med en bil och ett stenskott rakt på kinden, precis under solglasögonen. Det sved rejält, blev ett sår som tog evigheter att läka, och märket har hängt med sen dess. Inte super tydligt, men tillräckligt för att jag ska lägga märke till det. De senaste månaderna har det ändrat karaktär – jag tror jag såg det första gången när jag seglade mellan Madeira och Kanarieöarna i somras.

Så vid mitt årliga läkarbesök, det som jag varje år brukar ha inför varje ny säsong uppe i Arktis kollade doktorn (världens bästa förövrigt) igenom allt; förnyade recept, undersökte och så jag fick lämna blodprover. Och så var det då det där lilla märket på kinden. Rimligt är att den gamla skadan gjort huden extra känslig för solens strålar – eller så är det bara kumulativt Medelhavs- och övrig sol som äntligen hunnit ikapp. Oavsett vilket: nu kör vi en månad med solskydd på max och ful-fas på högvarv.

Inte tänkte jag hänga läpp för det. Kvällen var redan uppbokad med ”The Sipsisters, wine not?”. Nä, det är ingen musikgrupp utan namnet på den WhatsApp-grupp som Gabriela och jag dragit ihop. Ni minns kanske tjejen jag ”hittade” i naturreservatet vid västra stranden i höstas? Hon var ute och rastade hundarna, jag frågade om jag fick fota dem mot horisonten – och plötsligt insåg vi att hon kommer från samma ställe i Brasilien där ”Granny” växte upp (min svärfars mor) och att Gabriela också har bott i Amora i Portugal som jag, och jobbat i Arktis (precis som jag) och som nu bor i samma hus i Halmstad som min son. Helt bananas. Vi två har sedan dess samlat ihop ett gäng sköna brudar som alla flyttat till Halmstad av olika skäl, men som ännu inte pratar svenska flytande (förutom jag då) och som behöver engelska för att riktigt kunna slappna av kring middagsbordet. Ett socialt experiment skulle man säga – och det funkar. För vi har alla känt det där behovet av att hitta några mindre reserverade, lite mer öppna, lite mer spontana, lite mer osvenska. Så nu möttes vi upp på en av stans restauranger och jag lyckades dra med min yngsta dotter också.

Kvällen blev precis så där härligt kaosroligt som vi behövde. Och definitivt handlar det inte bara om vin och småprat, utan vi fyller alla ett enormt viktigt behov, att fylla det gapet som uppstår när man flyttar till en ny stad och känner sig lite lost. Och kvällen, då? Jo, jag avslutade med ännu en åkomma; jag skrattade så jag fick ont i magen.

Man kan råka ut för mer än arrestering när man åker MC. Ett stenskott på kinden som flera år senare utvecklar sig till förstadiet till hudcancer. (Jag och ”Ensamseglande Susan” på en av Medelhavets alla öar – och nej, vi blev inte arresterade, vi poserar bara).

(Ja, och det där med att jag kallar mig för att ”bli ful” inför kommande behandling ska inte tas så allvarligt, ingen nedvärdering av mig själv egentligen… jag får väl visa andra kinden till helt enkelt! (eller dra en papperskasse över huvudet, ha ha)

// Coddi.