En tidning har landat

Det blev nästan ett stående skämt. Varje gång Per försökte boka in intervjun befann jag mig någon annanstans: i en långsam boardingkö, längst upp i isen ombord på Freya eller med sand från en afrikansk strand som fortfarande rasslade i ryggsäckens fickor. Men efter drygt ett års väntan lyckades vi äntligen få till den där intervjun…

Per skriver för Halmstad NU, den lilla gratistidningen som landar i brevlådorna hemma i Halmstad. Han hade hört talas om mitt jobb, mina resor, och tyckte det vore synd om inte fler fick ta del av historien. Inte bara för att jag hoppar mellan olika resmål likt få andra, utan för att han menade att jag bär på en energi som smittar av sig. ”Folk behöver höra det här”, sa han.

Vi sammanstrålade på ett fik. Doften av nybryggt kaffe och nybakad semla. Och så fick jag berätta. Om resorna, om varför jag valt att ha Halmstad som bas av alla platser. Men även om den där lilla avundsjukan jag känner när jag ser på det där trygga, stillastående livet som de flesta verkar älska: middag klockan sex, soffan, brasa, TV:n som står på. Jag har levt det livet själv, men det var länge sedan.

Eftersom jag saknar någon att dela vardagen med har mitt hem kommit att bli en plats där jag finner vila och återhämtning mellan mina resor. Hemma kan jag skriva, läsa, måla eller plocka fram gitarren. TV:n har jag knappt rört sedan jag blev ensam – framåt sommaren blir det tre år sedan, ofattbart. Men det händer att jag streamar något program om det är något jag verkligen känner att jag vill se. Oftast väljer jag ändå att vara kreativ; det ger mig mer eftersom jag då känner att mitt hjärta rör vid en sträng där jag känner mig levande.

Efter intervjun promenerar jag hem. När jag korsar Slottsgatan slår mig tanken att det låter smått otroligt med alla resor jag gör, med allt jag får uppleva. Och att det för utomstående kan uppfattas som lite skrytsamt eller ”för bra för att vara sant”. Men det är ju så jag lever. Lika avlägset som mitt liv känns för andra, lika avlägset känns de flestas liv för mig.

Men när tidningen efter någon vecka äntligen ligger på matborden runtom i Halmstad andas jag ut. Reportaget är varmt och ärligt skrivet, precis som jag hoppades. För hur konstigt det än låter kan jag ibland känna mig obekväm när jag hamnar i centrum – det beror på sammanhanget, på vem som tittar och varför. Den här gången kändes det annorlunda. Den här gången kändes det faktiskt väldigt bra.

Och det jag hoppas på genom att ställa upp på en intervju, är att mitt sätt att leva – med alla resor, alla omvägar och den där energin som ibland känns både överdriven och nödvändig – kan få någon där ute att våga drömma lite större. Och kanske till och med våga ta steget att fullfölja drömmen. Och vem vet… kanske även jag en dag vågar närma mig den där brasan och tv:n om kvällarna…

// Coddi,

Tack Per Brolléus – för ett varmt och ärligt reportage, din vackra text och den fina krönikan du skrev i samma nummer.