Jag är tillbaka ombord på Freya. Tidigare i veckan togs hon upp på varv och nu står hon här på slipen ute på Öckerö med en rejäl lutning. Finns det någon miljö jag verkligen har lärt mig att älska, så är det just varvsmiljöer: stålljuden, det råa och obrutna, båtar som äntligen får den upprustning och det underhåll de har väntat på. Så många dagar som blivit till veckor och månader – oj, som jag sparkat grus på någon varvsplan långt bort i perioder. Sammantaget pratar vi om år av min tid…

Men att vara ombord på Freya handlar inte bara om att bo på jobbet. Det handlar lika mycket om att ha kollegorna nära sig dygnet runt, min sjömansfamilj som lever under samma tak som jag – alla med olika roller och uppgifter men med samma riktning i sikte. Freya är platsen där jag faktiskt tillbringar mest tid av alla; sammantaget spenderar jag sex månader om året ombord, och därmed är hon också en trygghet. Så när jag efter en sex veckor lång jobbperiod äntligen får mönstra av för lite välförtjänt vila, glömmer jag ibland bort hur viktig hon egentligen är för mitt välmående, trots alla utmaningar ett jobb till sjöss för med sig. Men så fort jag är tillbaka ombord infinner sig den där känslan av att tillhöra en familj igen.

Kanske är det därför jag orkar resa så mycket under mina lediga perioder – alla intryck, nya möten, kulturer och människor som ska processas. Samtidigt som Freya är ett äventyr i sig också, eftersom hon mestadels rör sig i arktiska vatten.

Jag har därför lovat mig själv att inte glömma av hur viktig Freya är – just nu är hon en av de allra tryggaste punkterna i mitt liv. Att vara sjöman är inget nio-till-fem-jobb. Det är inte bara ett yrke – det är ett sätt att leva. Just nu känns det som att jag kommer vilja och behöva hålla på tills någon till slut knuffar mig överbord. Vad skulle kunna ändra det? Åldern, såklart. Och hälsan. Hoppas det dröjer. Men i övrigt… det skulle krävas något som verkligen ersätter det jag får här ombord: trygghet, gemenskap och kärlek (ombord råder en slag kollektiv och varm kärlek, medan kärlek utanför fartyget är av ett helt annat slag). Platsen man befinner sig på kanske inte är så viktig till slut, utan det är mer vad man fyller livet med; fyller en med det man i grunden behöver. Just nu fyller Freya det ganska bra.

Så nog hyser jag känslor för Freya allt. Precis som jag gjorde för Wilma, även om hon var ett helt annat slags flytetyg. Och innan dess, på M/S Sunshine. Kanske är det så det ska vara ett tag: att låta de flytande kärlekarna fylla det tomrum som annars skulle ropa högre. De vaggar mig vidare, mot vad som än väntar bortom nästa våg…

// Coddi.

… att Öckerö är den enda platsen på jorden där samtliga mina flytande kärlekar varit. Här är jag med Freya, men jag har även varit här med S/Y Wilma och M/S Sunshine. Det här är alltså skärningspunkten och jag ryser av bara tanken.

Länk till förra inlägget;

Jag, Halmstad och Världen