Jag är tillbaka i Halmstad – till min bas, där jag möter stillheten och kan landa på riktigt. Kroppen bär spåren av de senaste veckornas äventyr: bland annat har jag i Afrika vadat bland nyfikna citronhajar, flutit viktlös som en kork i en uråldrig saltgruva, sjunkit ner i Ourays varma källor i Colorado med snötäckta berg runt mig, och dragit upp regnbåge ur ishål i trakterna av Glenwood Springs. Men mest av allt har jag träffat så många varma, genuina människor längs vägen – deras leenden, samtal och delade stunder påminner mig om varför jag gör det här…
Här hemma har jag haft tid att sortera intryck, reflektera över vinterns resor och utvärdera var jag nu står i livet. För det finns något som spirar, försiktigt men oåterkalleligt positivt: äntligen – så här snart tre år efter att hela min tillvaro raserades – kan jag känna att jag funnit stabilare mark under fötterna, som ett nytt fundament som är starkare och mer som mitt eget. Även om jag inte har alla svaren än, så känns det som att kompassen pekar någonstans igen och att jag har ett sjökort att navigera efter. Sorgen kommer jag alltid känna spår av, men nu behöver jag inte känna mig vilsen. Jag håller hårt i min nya känsla.
Jag inser nu att mina resor burits av ren nyfikenhet, men att jag även haft behov av distraktion. Det har varit en strategi för att få tiden att gå efter förlusten. Och tiden har verkligen gjort sitt jobb. Idag reser jag inte längre för att fly tankarna. Nu reser jag för att jag vill, för att jag känner mig levande, för att jag är nyfiken – och för att jag älskar det. Att möta nya platser och människor har jag alltid gillat, men numera finns också ett behagligt lugn i att hamna på en stilla plats. Jag är ingen ensamvarg, det har jag aldrig varit bra på, men det bor ett lugn i mig nu som inte fanns förut. Det var kanske däruppe, i bergen i Colorado, som jag upplevde en boost som jag inte visste att jag behövde. Mitt liv har ju mest utspelat sig vid havsnivå, nära eller på vatten. Men däruppe på de höga höjderna påminde nästan ingenting om det gamla – inga platser, dofter eller vanor som triggade minnen. Det var som att få andas fritt på riktigt igen. Vad är det egentligen med berg?
Idag är det Valentine’s Day. För min del har det blivit dags att börja packa väskan – om ett par dagar ger jag mig av för en ny säsong med M/S Freya. Framför mig väntar några intensiva arbetsveckor – det har blivit dags att börja fylla och förbereda fartyget för avfärd. Och när hon lämnar hemmahamnen i Göteborg och börjar styra upp mot Arktis, ja då står jag kvar på kajen. Jag kommer nämligen vara ledig ytterligare några veckor. Under perioden kommer jag fira min födelsedag – jämna år – och det kommer jag bland annat göra med att… ja, resa! Men om det får ni läsa senare. Nu ska jag bara vila mig i känslan av att ha hittat hem. Till mig själv, till Halmstad och till världen.
// Coddi.
FÖR DIG SOM ÄR NY PÅ BLOGGEN ELLER SOM MISSAT, HÄR HITTAR DU LÄNKAR TILL NÅGRA AV VINTERNS RESOR;
Afrika;
USA…
projektsunshine.se 