Och så var det då det där andra – det som inte alltid hamnar i de stora berättelserna, men som ändå blir det som stannar kvar längst. Den här sista veckan har jag nästan uteslutande befunnit mig i Alma, Nordamerikas högst belägna samhälle, där luften är tunn och bergen håller byn i en tyst, stadig omfamning. Bara en kort avstickare till Breckenridge en dag, och så de där sena eftermiddagarna när vi glidit ner till Fairplay för att slå oss ner i saloonen tillsammans med lokalbefolkningen. Varje gång är det samma ansikten som hälsar och nickar igenkännande. Samma skratt, som ekar lite längre för varje gång ju mer jag lär känna dem…

Eftersom jag snart reser hem blir det naturligt att jag börjar sammanfatta min tid här i Colorado. Och det jag verkligen vill lyfta är människorna som bor här. Ingenstans märker jag av den polerade affärsmässiga sortens vänlighet man ibland möter när man reser, den lite påklistrade – utan här är det något mer jordnära och genuint som råder. Det känns som att folk faktiskt ser en och bryr sig på riktigt. Som en slags blandning av västern-chill och Midwestern-omtanke. Laidback är ordet som dyker upp i mitt huvud; inkluderande utan att det känns påtvingat. För mig som plötsligt dykt upp från en annan del av världen har det räckt med en enkel hälsning för att inleda ett samtal och plötsligt sitter man där och delar historier som om man känt varandra i åratal. Jag gillar det och det har gjort att jag känt att jag trivs här.

Att därtill bo på en plats som är så speciell som Alma, med bara ett fåtal invånare där den höga höjden testar kroppens gränser och de fysiska lagarna. Platsen gör dig på något vis både skörare och starkare på samma gång.

Förutom det mest uppenbara som att luften är tunn, gör att man måste andas djupare och oftare även vid vila. Många reagerar, framför allt är det lätt att man får känningar under de första dagarna innan kroppen hunnit bilda fler röda blodkroppar. Min egen anpassning har gått förvånansvärt bra och det finns extra syre att ta om man känner att man håller på att tappa andan och jag har även medicin mot höjdsjuka ifall jag skulle börja må riktigt dåligt. Men jag har som sagt mått prima fint. Drabbas man av höjdsjuka, ja då hjälper nästan bara att försöka ta sig ner på lägre höjd.

Det lägre lufttrycket ändrar också andra fysiska lagar. Kokpunkten ligger här bara på 88–90 grader Celsius. Så när man kokar potatis, pasta och grönsaker så måste man koka längre för att få dem mjuka. När jag häromdagen kokade potatis krävdes det en koktid på 45 minuter för att få dem klara. Även när man bakar ändras förutsättningarna; annan jästid och det är lätt att brödet blir platt eller kollapsar om man inte minskar jästmängden. Ugnstemperaturen måste höjas lite mer också.

Ja, som ni hör – mitt hjärta klappar starkt för Alma, människorna och den höga höjden. Jag har aldrig tidigare gjort en resa som liknar den här, och jag är ju ingen duvunge när det gäller att resa. Här kommer ett litet axplock av foton som jag tagit under tiden här – bilder som fram till nu inte fått plats på bloggen. Håll till godo;

Det här är South Park City i Fairplay (bilder ovan). Just här i South Park-området (som staden hette ett tag på 1800-talet) hämtade Trey Parker och Matt Stone inspiration till den animerade serien South Park. Vem hade trott att saloonerna och de gamla husen skulle bli bakgrund till Cartman & co? Och det är här vår lokala saloon ligger, där jag umgåtts med andra från trakten…

Detta är Breckenridge centrum (bilder ovan) som bjuder på Victorian-charm från 1800-talets guldrush. Från gruvstad till skidparadis, men husen står kvar och lyser upp Main Street. Det går en gratisbuss mellan Alma och Breckenbridge, en riktigt hit!

Nordamerikas högst belägna postkontor, gym och liquor store – ja, Alma har en hel del ‘högst upp’-rekord att stoltsera med. Jag rör mig till synes mellan ytterligheterna eftersom jag tidigare besökt världens nordligaste postkontor i Ny-Ålesund på 79:e breddgraden (Norr om Longyerbyen, Svalbard).

Naturen har såklart varit en av höjdpunkterna och jag har på långa vägar inte upplevt allt som finns att göra här...

Därtill råkade jag stöta på en äkta lokal hattmakare. Det slutade med att jag bokade tid för måttagning och val av modell – ett riktigt hantverk som tar månader att färdigställa. Så vad blev det för hatt? Det får ni se när den är klar…

Hos hattmakaren i Fairplay…

Och avslutningsvis lite intressant fakta. Nyfiken som jag är har jag funderat på hur det på sikt påverkar en att bo så högt upp som Alma, på 3200 meters höjd. Är man friskare än vid havsnivå, eller blir man lättare sjuk? Vad säger forskningen om minskad eller ökad risk för sjukdomar här uppe? När jag googlade på tillförlitliga sidor hittade jag en hel del intressant – här är lite av det jag fann:

• Lägre risk för fetma och typ 2-diabetes – Folk på höjder som Alma (ca 3 200 meter) verkar ha mindre problem med detta. Kanske p.g.a. höjden i sig (hypoxi som boostar metabolismen), eller för att livet här uppe ofta innebär mer rörelse och längre från snabbmat och godishyllor.
• Bättre för hjärta och kärl – Djupare/snabbare andning (särskilt vid ansträngning), fler röda blodkroppar efter anpassning, högre vätskebehov – och lägre risk för hjärt-kärlsjukdomar och stroke. Vilopulsen går upp initialt men normaliseras. Orsakssambandet? Inte helt klart, men forskningen pekar på skyddande effekter.
• Lägre risk för många cancerformer – Gäller de flesta typer (t.ex. lung-, kolorektal-, bröstcancer), men högre risk för hudcancer p.g.a. starkare UV-strålning (solen skiner typ 300 dagar/år och man är närmare solen).
• Sämre sömn för många – Torr luft och kanske törst gör att man vaknar oftare.
• Lägre födelsevikt i snitt – Barn föds ofta lite mindre här uppe.
• Fördelarna gäller runt 3 000 meter – Vid ännu högre höjder (som 5 000 m i Tibet eller Anderna) försvinner eller vänder många av hälsofördelarna.

Soft Mountain Water. Dricksvattnet här är fantastiskt! I Alma kommer det från smältvatten i bergen som rinner snabbt genom granit – blir väldigt mjukt, med få mineraler upplösta. Kristallklart, gott och behöver inte kloras alls på samma vis som på de flesta andra ställen. Vattenkokaren i huset där jag bor är gjord av glas och den visar noll tecken på avlagring. Den ser ständigt ny ut och behöver aldrig diskas. Jag tänker att det hälsosamma vattnet, som dessutom intas i större mängder än vid havsnivå, kanske bidrar till bättre hälsa också.

Tills nästa gång vi hörs,

Coddi.