Million Dollar Highway

Tredje och sista dagen på vår utflykt började stilla med en brunch i Ouray. Innan vi bar iväg igen köpte jag två tekoppar; det är min vana nu, att bära med mig ett litet stycke från varje land jag besöker, i form av något så enkelt som en kopp att dricka te ur. Därefter hoppade vi in i bilen och körde på vägen alla pratar om; Million Dollar Highway…

Million Dollar Highway, namnet låter overkligt, som en existerande väg som man inte kan sätta prislappen på för att den är så vacker. Men man förstår varför när man följer kurvorna som sveper fram och de vassa topparna i San Juanbergen får omgivningen att ständigt byta skepnad. Stupande raviner med bergväggar som tycks rasa rakt ner i asfalten, tills en skarp kurva plötsligt bryter bakom krönet och sen – alla dessa vackra snötäckta pass. Men det är ingen väg för den som lider av höjdskräck; ibland körde vi så nära kanten att man kunde snegla rakt ner i avgrunden, där marken försvann i ett svart hål av sten och skugga. Vi körde bara en bit, bara för att låta vyerna sjunka in på riktigt, innan de långa timmarna tillbaka mot Alma tog vid.

När vi passerade Montrose stannade vi till vid Ute Indian Museum. Det var inte planerat som någon höjdpunkt, men det blev det. Där, i en enkel monter, stod ett par små barnskor: på ena sidan mjuka, vackert pärlbroderade mockasiner som bar spår av händer som älskat och vårdat. Bredvid stod ett par hårda, till synes obekväma läderkängor – de som tvingades på Ute-barnen när de skickades till nybyggarnas skolor. Skolorna som ibland brände upp allt som luktade deras kultur, deras hem, deras identitet. Jag stod där länge. Min egen sköra tid, som jag lagt bakom mig, har gjort mig mer sårbar för andras smärta. När jag ser eller hör om människors lidande känner jag starkt och plötsligt kan tårarna börja bränna bakom ögonlocken. Så blev det nu, när jag tittade på de där skorna. Så många platser i historien – och fortfarande i nutiden – handlar om hur vi behandlar dem som bär en annan kultur, som tänker annorlunda, som bara är olika oss. Det väcker en djup medkänsla i mig; tänk på hur vi gång på gång förtryckt dem som var här först, som inuiterna eller Ute-folket, och fortfarande gör det på olika sätt idag. Det känns så fel att det ska vara så, vi människor kan så mycket bättre.”

På ett annat ställe, ovanför ett fotografi, stod orden: ”The soul would have no rainbow if the eyes had no tears.” Jag stod där och försökte tolka dem. Kanske betyder det att vi behöver känna smärta och sorg för att det vackra ska kunna framträda – att tårarna är det som bryter ljuset och skapar färgerna i livet. Eller att utan de mörka stunderna skulle vi aldrig riktigt se glansen i de ljusa. Att regnbågen bara blir synlig efter regnet, efter gråten. Att själens skönhet växer ur det som gör ont, som en blomma ur askan. Alldeles tagen fortsatte vi hemåt, jag med tekopparna i väskan och de där orden i huvudet som ekade ”The soul would have no rainbow if the eyes had no tears”.