Lycka på frusen sjö

Jag har aldrig tidigare i mitt liv bott så nära månen som jag gör nu.
På denna höga altitud är det inte bara något man känner fysiskt – den tunna luften, den ständiga närvaron av (nästan) alltid lysande sol, den klaraste blåa himmel man kan tänka sig, och törsten, kroppens enträgna behov av att dricka betydligt mer än nere vid havsnivå…

Men utöver kroppens reaktioner har mitt sinne fått matas med så mycket som är svårare att sätta ord på. Tänk er att ni gör en resa där det verkligen finns ett före och ett efter. Dessa höga berg som reser sig runt mig, alla vilda djur som plötsligt dyker upp alldeles intill vägen, känslorna som väcks av sånt jag sett på tv och film – men nu är det på riktigt. Skillnaden är bara att Clint Eastwood inte sitter där uppe på krönet på sin häst.

Spåren efter nybyggarna, deras första hårda tid här, är så närvarande. Ortnamnen vittnar fortfarande om Ute-indianernas hemvist, deras land som detta en gång var.

Jag har just kommit tillbaka till Alma efter ett tredagarsäventyr. Det har känts som att färdas rakt in i ett vykort. Så många fotografier jag inte tog och nu hoppas jag på att dessa minnen innerligt inte ska blekna med tiden.

Ja, ni hör det – mitt vurmande för Colorado tar aldrig slut. Människorna jag har mött, vänner jag fått och som jag känt sen förut – alla som har öppnat sina hem för att jag ska få vara med om allt detta. Mitt hjärta är fullt, det känns större än någonsin.

Men lite foton har det trots allt blivit, och för att inlägget inte ska bli alltför långt delar jag upp det på flera delar – nödvändigtvis inte i den kronologiska ordningen som allt hände.

LYCKA PÅ FRUSEN SJÖ;

Med packning för att vistas utomhus for vi iväg en dag västerut, genom bergspass på slingrande vägar som följde floder, förbi små samhällen. Bara det att det faktiskt finns en plats som heter ”No Name”. Med några stopp längs vägen, bland annat i Basalt, kom vi till slut fram till vännerna där vi skulle bo. Tänk er ett hus med kolibrier som surrar utanför terrassen. Efter middag och härligt umgänge blev det tidig sänggång – för dagen därpå skulle vi upp i ottan.

Vi hade isfiske på agendan, så tidigt for vi iväg till en sötvattensjö med pulkor fyllda av allt som behövs för en god fiskelycka. På vägen dit såg jag bison – de mäktiga, lurviga jättarna som betar i flockar här uppe – och andra vilda djur som rörde sig i landskapet. Över sjön där vi skulle fiska gled en örn långsamt och majestätiskt över oss, som om den vakade över hela scenen.

När vi hade borrat våra hål fick jag mitt fiskespö i ordning med bete, och efter lite snabba instruktioner slog jag mig ner på stolen, njöt av solen och började fiska. Fiskarna verkade till en början inte särskilt sugna på att fastna på kroken. Jag fick napp först, men fisken släppte precis innan jag fått upp den. Men så till slut började det hända lite – jag fick napp igen, och först av alla drog jag upp en vacker rainbow trout (regnbåge). Alltså, den som säger att fiske är tråkigt vet inte vad han snackar om. Adrenalinet rusade genom kroppen, och jag dansade av lycka till pojkarnas stora förvåning.

Även när det inte nappar är stunden där ute på sjön helt fantastisk. Det småpratas lite, ibland filosoferar man bara tyst för sig själv. Slutresultatet blev gott – inte för att jag missunnar någon annan, men jag lyckades inte bara fånga flest fiskar, mina var också de största. Kalla det möjligen för nybörjartur.

Så vad gör man med sån fin fångst? Jo, man åker hem och äter dem såklart. Godaste fisktacos man kan tänka sig. Efter en sån dag somnade jag inte bara mätt, utan även väldigt lycklig.