Jo, nu befinner jag mig verkligen högt upp – fast inte på det sätt jag är van vid. Ombord på Freya seglar jag ju ofta ovanför 80:e breddgraden, så långt norrut på jordklotet som man över huvud taget kan komma med båt. Den här gången handlar det istället om meter över havet. Jag, som nästan alltid håller mig nära vattennivån, har nu tagit mig till Nordamerikas högst belägna samhälle: byn Alma i Rocky Mountains, Colorado – på hela 3 225 meter över havet. (Det är den högst belägna orten som är officiellt inkorporerad i Nordamerika, alltså med egen kommunstatus.)…

Att jag kommit hit hänger ihop med att jag har en vän som bor här. Länge har vi pratat om att det vore kul om jag ville komma och uppleva lite äkta amerikanskt vildliv – för denna plats är omgiven av en otämjd vildmark där Rocky Mountains reser sig dramatiskt runt byn: snötäckta bergstoppar, täta gran- och asp-skogar som övergår i alpina slätter samt ett rikt djurliv som rör sig fritt – wapiti (elk), älg (moose), tjockhornsfår (bighorn sheep), svartbjörn (black bear), mulhjort (mule deer) och mycket mer. Och i de klara vattendragen och glittrande sjöarna kan man finna fisk som regnbågsöring (rainbow trout).

Men det krävs lite extra mycket att resa hit, dels är det en lång resa och tidsskillnaden är åtta timmar. Och att tämligen snabbt förflytta mig från havsnivå till höjder på över 3000 meter påverkar kroppen fysiologiskt. Luften är tunnare här uppe, så det blir jobbigare att andas – kroppen får mindre syre per andetag, vilket gör att hjärtat och lungorna jobbar hårdare. Det leder ofta till snabbare andning, huvudvärk, trötthet och ett ökat behov av vätska för att motverka uttorkning. Så de första dagarna har vi medvetet tagit det lugnt för att min kropp ska hinna anpassa sig.

På vägen upp till Alma från Denver (där jag landade), tar det sin tid att köra. Ju högre upp vi kom, desto glesare blev det med samhällen. När vi passerade byn Jefferson fick jag höra att ”om jag blinkar till medan vi kör igenom den, så missar jag den helt”. Mycket riktigt – nog var det verkligen ett litet samhälle. Pyttelitet.

Medan den bedårande naturen susade förbi utanför bilfönstret fick jag testa Zuberfizz, en alkoholfri dryck som visade sig smaka exakt samma som tuggummit Jenka (som vi tuggade oss igenom hela uppväxten). Jag är ju ingen stor läskdrickare, men klart att jag ville prova när chansen dök upp. Plötsligt fick min hjärna inte ihop det: den där söta, mintiga root beer-smaken, fast nu i flytande form. Det väckte minnen jag inte ens visste att jag hade tappat bort.

Så medan jag vilar och undviker hårdare fysisk ansträngning för att kroppen ska bli van, försöker jag insupa det amerikanska – jag som faktiskt inte har fullt så stor koll på denna delen av världen fast jag har många amerikanska vänner. Det känns som en perfekt chans att bara sitta stilla och låta intrycken sjunka in, ett i taget.

Mer kommer, så håll ut!

// Coddi.