Jag började skriva i bloggform för att dokumentera båtbyggarprojektet – fisketrålaren som vi la ner hela vår själ i och förvandlade till en vacker restaurangbåt. Det var även ett sätt att ge min pappa och svärfar insyn, eftersom ingen av dem bodde nära oss och fartyget. Jag minns så väl de första inläggen…

Att jag fortfarande skulle sitta här arton år senare och skriva till er hade jag aldrig kunnat gissa. Bloggen har fått fortsätta följa med in i nya projekt: seglingen med Wilma och våra år till sjöss med saltstänk och stjärnklara nätter.

Sen kom parentesen. Den period när allt ställdes på ända. När jag plötsligt stod ensam och bloggen blev min livlina. Det var tungt att skriva då, ibland kändes orden för små för smärtan. Men ni fanns där ändå, i kommentarerna, i mejlen, i den stilla vetskapen om att någon läste. Det hjälpte mer än ni kanske vet.

Idag handlar bloggen framförallt om resorna jag gör, om havet och människorna och om de platser jag besöker. Men skrivandet är också ett sätt för mig att bearbeta det jag varit med om, att minnas det som varit och att hålla fast vid – och ge form åt – de nya minnen som livet skapar längs vägen. Med orden försöker jag fånga den där ömtåliga balansen som gör livet så rikt men samtidigt så sårbart. För när allt vänder, när båtar blir till minnen och människor lämnar, då är det en tröst att orden blir kvar.

Jag hoppas innerligt att jag genom åren har kunnat vara en liten gnista för dig som drömmer om att kasta loss, starta det där projektet som känns alldeles för stort, eller som helt enkelt längtar efter förändring. Jag får ibland frågan var jag får styrkan ifrån. Men jag vet inte, kanske är det så att jag har lite svårt för att stå stilla.

För dig som trivs bäst att följa mig hemifrån soffan med en kopp te – tack för att du väljer att vara med. Det här är nu inlägg nummer 2220. Rätt galet när man tänker efter. (Är du ny och vill läsa ikapp så tar det sin tid – men ta det lugnt, det finns massor att dyka ner i). Ja vad säger man? Med känslor av stolthet och med havet i hjärtat och orden som kompass – tusen tack! Från djupet av mitt hjärta.

(Och nej, det här var inte ett farväl – lugn, jag fortsätter skriva. Det blir fler äventyr, fler mellanrum och fler ord. För det är ju det som verkar hålla mig igång.)

En liten tillbakablick;

Det började med min galna idé att renovera en fisketrålare. M/S Sunshine (Orskär) 2008-2015…

Till vårt seglingsäventyr med S/Y Wilma 2016-2023…

Sen kom hacket i skivan… 2023 – och plötsligt stod jag ensam…

Men även om livet inte alltid blir som man tänkt så finns det en väg framåt… och denna blev min;

Från 2024 och framåt – jobb i Arktis… men vid sidan om det en massa andra resor – och allt finns dokumenterat här på bloggen.

Genom åren har jag samlat på mig en riktig skattkista av text och bilder – bara på bloggen uppgår fotografierna till långt fler än 12.000 stycken. Det är en enorm tröst och glädje att ha allt samlat, att kunna bläddra tillbaka i tid och se hur livet vävt sig fram.

SÅ GRATTIS PROJEKTSUNSHINE.SE TILL DINA 18 ÅR, TACK FÖR ATT DU HJÄLPT MIG HÅLLA KURSEN STADIGT, och tack till er som läst – ni har gjort det hela så mycket rikare!

Nu kör vi ett tag till, eller vad tycker ni?

Helena Norberg – eller mina alias;

”Styrman Pimpsten” och ”Coddi Wompler”