2026, känn på den. Ett nytt år som öppnat sig likt ett oskrivet blad, redo att fyllas med sånt jag kan påverka – samt händelser som livet bjuder mig som jag inte styr över. Mina förväntningar på detta år är nog lite mer försiktiga än de brukar vara. Jag är ju en flicka som oförtrutet blickar framåt, som ofta badar i tron på solsken och lycka. Som vågar drömma stort och äventyrligt. Så varför känns det inte nu lika konkret och starkt som tidigare? Jag har funderat… och tror mig kanske ha något på spåren…

Jag hade oturen att dra på mig en virusinfektion nästan direkt efter att jag landat här på Kap Verde. En sån där eländig grej som satt sig i de nedre luftvägarna, med feber, värkande muskler och total utmattning. Jag började må bättre framåt nyår, men tröttheten som fortfarande hänger kvar tar lite udden av allt det fantastiska runt mig. Det är aldrig kul att vara sjuk – men på resa, i värmen ombord på en båt, med helt andra förväntningar än att ligga orkeslös och svettas, blir det ännu jobbigare.

När jag blir sjuk har jag den här ovanan att tro att jag aldrig kommer må bra igen. Jag får lite panik, börjar tänka att jag måste göra något radikalt med mitt liv. Men kanske borde jag ändå lyssna lite på den tanken. För jag upplever verkligen att jag lättare än tidigare faller offer för virusinfektioner, särskilt i samband med flygresor. Kroppen försöker kanske säga mig något.

Så nu funderar jag seriöst på hur jag ska lägga upp mina lediga perioder framöver. Jag har två resor inplanerade, men har samtidigt bokat av en del annat för att få mer utrymme och lugn i schemat. Kanske kommer jag successivt att välja att resa mindre under de där lediga veckorna – de är ju rätt många på ett år när jag inte är till sjöss. Och då blir frågan: vad fyller jag istället de längre hemmaperioderna med?

Att låta dagarna bara passera i lägenheten i Halmstad, vecka efter vecka, är inte för mig. Några dagar hemma är välgörande, men längre än så behöver jag något mer. Det måste vara något som ger mig kontakt med människor – riktiga, levande sådana. Inte bara enstaka fikastunder, utan ett sammanhang där jag verkligen känner mig delaktig.

I sviterna av den här infektionen fortsätter tankarna att snurra, utan att jag ännu landat i något klart svar. Kanske är det bra så – att ge dem tid att mogna ett tag till. Samtidigt inser jag att dagarna blir till veckor, som blir till månader, som blir till år. Det är inte utan en viss ömhet inför mig själv som jag minns att jag för snart tre år sedan trodde att balansen skulle vara funnen vid det här laget. Då, nyligen hemkommen med bara en resväska och en tillvaro som vänts upp och ner, var jag övertygad om att åren skulle skänka mig konturerna till ett nytt liv. Delvis har de gjort det. Men långt ifrån till fullo…

// Coddi.

Kylvästen kom väl till pass när jag fick feber, lika så den fina afrikanska solfjädern jag köpte på marknaden…