Jag har aldrig tidigare i mitt liv bott så nära månen som jag gör nu.
På denna höga altitud är det inte bara något man känner fysiskt – den tunna luften, den ständiga närvaron av (nästan) alltid lysande sol, den klaraste blåa himmel man kan tänka sig, och törsten, kroppens enträgna behov av att dricka betydligt mer än nere vid havsnivå…
Jo, nu befinner jag mig verkligen högt upp – fast inte på det sätt jag är van vid. Ombord på Freya seglar jag ju ofta ovanför 80:e breddgraden, så långt norrut på jordklotet som man över huvud taget kan komma med båt. Den här gången handlar det istället om meter över havet. Jag, som nästan alltid håller mig nära vattennivån, har nu tagit mig till Nordamerikas högst belägna samhälle: byn Alma i Rocky Mountains, Colorado – på hela 3 225 meter över havet. (Det är den högst belägna orten som är officiellt inkorporerad i Nordamerika, alltså med egen kommunstatus.)…
Läs mer »
Jag började skriva i bloggform för att dokumentera båtbyggarprojektet – fisketrålaren som vi la ner hela vår själ i och förvandlade till en vacker restaurangbåt. Det var även ett sätt att ge min pappa och svärfar insyn, eftersom ingen av dem bodde nära oss och fartyget. Jag minns så väl de första inläggen…
Läs mer »
Frågan är om jag numera kvalificerar mig för svart bälte i att resa – i den bemärkelsen att jag börjar bli expert på att slå ihjäl dödtid utan att det för den sakens skull känns som en lång väntan. Det är väl där begreppet coddiwomple kommer in; att resa meningsfullt mot en vag destination, att resandet i sig också fyller en funktion. Nu har jag lämnat Afrika och befinner mig åter i Europa, närmare bestämt i Manchester. Hemma, innanför min egen dörr i Halmstad, landar jag inte förrän i morgon strax efter midnatt – två dagar efter att jag klev av segelbåten i Palmeira. Att det tar så lång tid beror på att jag medvetet valde ett rejält långt stopover här. Vilket visade sig vara klokt, eftersom flyget från Kap Verde blev försenat…
Läs mer »
De kom tyst och svepte förbi anklarna, runt vaderna och sakta, nästan andäktigt – mellan benen. Deras släta hud borstade lätt mot min, en levande beröring under ytan och inte alls som jag föreställt mig…
Läs mer »
Marcus är en av dessa, vi träffades i Gibraltar för många år sedan – och vi seglade över Medelhavet (ett gäng båtar) och kontakten har aldrig riktigt brutits. Sporadiska meddelanden för att emellanåt ses någonstans eftersom vi båda reser mycket. Vi bär alltid känslan av att aldrig riktigt tappa varandra. Och nu dök han upp här på Sal, som om det vore det mest självklara…
Läs mer »
Som sjöman lär man ju känna en hel del människor, andra sjömän inte minst. Så när det svenska tremastade segelfartyget T/S Gunilla häromdagen gled in i vår vik damp det ner en fråga: ”Är du här?”. Den kom från Hanna, som jag jobbade tillsammans med för ett år sedan. Senast vi sågs var på en svängig jazzklubb i Stockholm…
2026, känn på den. Ett nytt år som öppnat sig likt ett oskrivet blad, redo att fyllas med sånt jag kan påverka – samt händelser som livet bjuder mig som jag inte styr över. Mina förväntningar på detta år är nog lite mer försiktiga än de brukar vara. Jag är ju en flicka som oförtrutet blickar framåt, som ofta badar i tron på solsken och lycka. Som vågar drömma stort och äventyrligt. Så varför känns det inte nu lika konkret och starkt som tidigare? Jag har funderat… och tror mig kanske ha något på spåren…
Läs mer »
projektsunshine.se 