Jag har nu landat i ankarviken utanför Palmeira, den lilla fiskebyn på Sal i Kap Verde. Ryktet om min ankomst hade redan hunnit före mig, så när jag steg ut på flygplatsen stod Konstruktören och Werner redo. De har varit här ett tag nu och hunnit lära känna en hel del folk, så det var ingen överraskning att de hade fixat transport. De hade nämligen fått låna bilnycklarna av byns polisman – hans privata bil, ska jag snabbt tillägga, ingen officiell polisbil med sirener och allt. Men jag måste erkänna att det kändes lite extra välkommet att rulla in i Palmeira på det sättet… nästan som en hedersgäst med eskort…

Väl framme nere vid hamnen (när jag stiger ur bilen för att fortsätta ut till Nómada) så märker jag hur kapverdianerna kastar nyfikna blickar efter mig, långhårig blondin som jag är. Här talas det mest kreol, en lokal variant av portugisiska, men vanlig portugisiska funkar också fint. Konstruktören glider obehindrat mellan orden och känner många av dem vid det här laget. Så det blev en del små vinkningar på avstånd medan vi baxade ner väskorna i jollen. Ingen kom riktigt fram och hälsade så här direkt, vilket egentligen var det bästa eftersom jag var rätt trött efter ett dygn på resande fot.

Nästa morgon hörde ett par seglarvänner av sig – Nike och Flo. De undrade om vi ville äta lunch inne i byn, och svaret blev ett självklart ja, gärna. De visste om min ankomst och nu ville de båda träffa mig och jag dem. Nike hade jag videochattat med tidigare men inte träffat på riktigt. I seglarkretsar är hon rätt känd genom sin YouTubekanal ”Untie the Lines”.

Innan vi skulle mötas tog jag och Konstruktören en tur in till byn, och han visade runt. Det var fantastiskt att få se den här sköna lilla platsen på nära håll. Flera gånger stannade Konstruktören upp och hälsade på någon och jag blev introducerad. Just i de stunderna önskar jag verkligen att jag behärskade fler språk flytande än bara svenska och engelska. Men engelska räcker långt ändå och även lite franska.

Lunchen var precis så skönt enkel och opretentiös som den brukar bli på en plats där inte överflöd råder. Ingen meny att tala om – valet stod mellan fisk eller kyckling, och till det ris, potatis eller en liten hög grönsaker. Inga krusiduller.

Av någon mystisk anledning fick jag inte samma underlägg som Nike, Flo och Konstruktören. Deras var stilrent svarta, medan mitt lyste upp bordet i glada färger med den stora texten ”NO STRESS”. Jag vet inte om det var ett vänligt ”välkommen till byns nya blondin”, eller om servitrisen hade spanat in mig och tänkt: ”Den där ser ut att behöva påminnas om att slappna av” efter en månads hårt jobb på Freya. Konstruktören och jag unnade oss varsitt glas vin medan vi väntade på maten. Drycken kom först, tallrikarna dröjde. Och just då friskade vinden i ordentligt. De svarta underläggen låg kvar som stenar, men mitt lätta, färgglada ”NO STRESS” tog fart som ett segel och välte vinglaset med dess innehåll över mig, innan det for i tusen bitar på backen. Vi skrattade så vi höll på att ramla av stolarna åt det hela, ironin var fulländad. Men snart hade jag glömt bort att jag luktade vingård och satt där blöt om baken medan samtalen flöt på om segling, båtar och om avlägsna platser vi besökt och ännu drömmer om att få se.

Ja, så blev min entré i Palmeira – med polisbil, nyfikna blickar och ett dopp i rött vin. En perfekt påminnelse om att här gäller ”NO STRESS”. Nu fortsätter jag att utforska denna plats med nya vänner runt hörnet och med vila ombord på Nómada när benen blir trötta. Det känns redan som hemma.

Om du är nyfiken på Nikes YouTubekanal hittar du en länk här nedan. Redan för tolv år sedan, när hon började dokumentera sin ensamsegling, följde Tjoppe, jag och Konstruktören henne med spänning. Hennes trogna segelbåt Karl har hon fortfarande kvar – just nu ligger den i Stilla havet medan Nike för tillfället seglar runt här i Kap Verde tillsammans med Flo på hans båt.

https://www.youtube.com/@WhiteSpotPirates

Återkommer snart med nytt inlägg från Palmeira…

// Coddi.