Asså, jag har aldrig riktigt älskat att shoppa kläder. Inte för att jag aldrig behöver något, men att dröja för länge i en butik utan en tydlig lista gör mig rastlös inombords. Under seglingsåren köpte jag nästan ingenting – jag använde mina kläder tills de blev så slitna så Tjoppe fick använda dem som trasor i verkstaden. Allt medan mina vänner i Sverige skickade ner sina utrensade plagg till mig, istället för till välgörenhet, så jag slapp gå naken…

Som lågbudgetseglare levde vi enkelt och fullt. Inget saknades. Allt bar en mening. Jag klippte håret själv, symaskinen surrade på solens kraft och vi seglade vidare i svaga vindar. Fanns det inget oväder i sikte så lät vi oss bara vila i stillheten istället för att starta motorn. Rekordet blev de tolv lugna dygnen från Balearerna till Gibraltar. Ofta levde vi med rytmen från havets hjärta.

Jag skulle kunna fortsätta räkna upp ett otal små spartricks vi ägnade oss åt, allt i vår strävan att kunna leva i enlighet med; ”ju långsammare pengarna rinner ut, desto längre får vi vara ute och segla”. Och det räckte ju länge också.

Idag är det annorlunda. Jag går till frisören igen, till den bästa. Kläder? Inga slumpvandringar. Vid behov går jag raka vägen till mina utvalda pärlor. När jeansen började ge vika – passformen borta, tyget på väg att spricka efter trogen tjänst – tänkte jag: vilka jeans vill jag egentligen leva i? Modet är ofta gjort för andra former än min smala. Jag ser ut som ett tält i fel storlek – men jag vet att det finns plagg för mig. De bara gömmer sig bland allt annat, som en nål i höstacken. Så jag tog mig till Kungsbacka, till Cissis varma butik. Efter en fika hos henne satt jeansen som gjutna, och några toppar följde med. Nöjd i hjärtat, med kläder som kommer hålla i åratal, tog jag tåget vidare mot Göteborg där ett litet uppdrag väntade…

Nå, vad tycks?

// Coddi.