Arktis kall, hjärtat varmt

Jag står fortfarande på kanten av världen, här i Arktis, där tystnaden ibland talar högre än ord. Gästerna har klivit av och Freya ligger stilla, vaggad i skydd av land medan vi väntar på ett väder som ska bära oss till Norge. Veckorna på Grönlands östra sida har fyllt sinnena till bredden, och nu, i den dämpade tystnaden ombord, försöker jag summera allt…

Så vad har varit bäst? Jag kan inte välja, för varje ögonblick har burit sin egen magi, på sitt eget vis. Men vissa stunder – och vissa människor – har borrat sig djupare in i hjärtat. Här, i världens mest avlägsna hörn, har vänskapsband knutits mellan människor från hela världen. Få är födda och uppvuxna i denna vilda del av jorden. Men så har vi Niels, min nya vän från Ittoqqortoormiit, vars leende och historier berikat oss alla ombord.

En dag tog vi zodiaken in till byn och för tredje gången sedan den 21 augusti fick jag sätta fötterna på fast mark – de två tidigare besöken var också i Ittoqqortoormiit. Till skillnad från då hade ett snötäcke lagt sig över byn, och himlen var klarblå med lätta slöjor. Med mig hade jag Niels, Kocken, Mässkollegan och Merituuli. Så snart jag satte fötterna på marken fick jag lust att börja springa, nu när ytorna plötsligt blivit oändliga. Luften var krispig och syrerik. Jag har verkligen lärt mig att älska det kylslagna klimatet – framför allt vår och höst, men även vintern – så mycket mer än sommarens tryckande värme (jag fick nog min dos av den under åren med Wilma).

Efter att vi avverkat våra ärenden, vandrat runt i byn och hälsat på både hundar och människor, sa Merituuli och jag, nästan i kör, att vi lätt kunde tänka oss att bo här en tid. Ett par månader i Ittoqqortoormiit, där byn erbjuder så mycket mer än vad ögat först anar – en gemenskap som värmer, där danska och engelska räcker för att mötas, utan krav på grönländska. Niels, som varit vår guide ombord på Freya, har lärt mig och andra så mycket mer om Grönland och Ittoqqortoormiit. Genom Niels berättelser har byn väckt min nyfikenhet och gett mig en glimt av dess värld, en plats jag gärna återvänder till.

Men nu har jag ändå siktet inställt på att snart åka hem, med en glimt av Ittoqqortoormiits magi i hjärtat och nya vägar att utforska…

// Coddi.

En kavalkad av härliga fotografier kommer här;